I dag är det svårt att gnälla

Ok, vi börjar denna dag med alla klyschors moder. En text om våren. Eller egentligen två. Alla de som någon har manövrerat ett tangentbord, en blyharts eller en gåspenna har gjort det och nu gör även jag det. Häng med!

Våren definierar i stort sett allt som är bra med den tillvaro vi kallar för livet. Inte ens de värsta gnällgubbarna kan på riktigt tycka livet är miserabelt när farbror vinter givit vika för fröken vår. När träden likt uppblåsta ballonger samlar kraft för den oundvikliga explosionen. När det är för kallt för kavaj men för varmt för jacka. När naturen efter en vinter i kylskåpet plötsligt doftar igen. Nu är tiden då människor på nytt möts efter några månader i ide, nu byts bokstäver och ord och åsikter igen, nu tar vi sikte mot framtiden och trampar på.

Det vore väl förmätet att ge sig in på att tolka våren djupare än så. Det har andra klarat så mycket bättre. Som Tomas Tranströmer till exempel. Läs den här. Gå sedan ut på promenad och känn efter på riktigt hur det är!

Dagsmeja


Tomas Tranströmer

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall. Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge. Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna och solskenet fastnade på namnet V I N T E R och satt kvar där tills vintern var över.

Ett stilleben av timmerstockar på snön gjorde mig tankfull. Jag frågade dem: "Följer ni med till min barndom?" De svarade "ja".

Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk: vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det talade så sakta över snön.

Men reaplanen nigande i sitt dåns kjolar fick tystnaden på jorden att växa i styrka.

Ur "Den halvfärdiga himlen", 1962

Kameran i telefonen måste ha tuppjuck. På riktigt var den här vyn bedårande om än lite oroväckande, då onödigt många fartyg ligger till kaj istället för att tjäna pengar till sjöss. Fast Christa till höger lastade flis!

På Svibyviken leker svanarna med varandra och förbereder för den kommande häckningen.

En sak är helt säker och det är att det inte är pelargoner. I övrigt lämnar jag fritt för tolkningar. Vackra är de hur som helst!