Seger över tekniken

Har du svårt med egenberöm, självdyrkan och rentav skryt ska du nog surfa någon annanstans. För denna blogg ska i dag innehålla allt detta. Det blir rentav en högmodsblogg och därmed är en av dödssynderna avprickade. Cheque.

Detta handlar om mannens seger över materien. Mannen är jag och materien är min iPad, en av alla dessa elektroniska underverk från Apple som på olika sätt förändrat vår värld. Men först en kort tillbakablick. Förr i världen, exakt hur länge sedan är inte intressant, var jag besatt av schack. Jag åt, sov och sket schack, som vi uttryckte det bak i Finström. Jag pluggade schacköppningar, slutspel, strategi, fällor, offer och allt annat som gör just schack till en så fascinerande och mångfacetterad sysselsättning. Jag läste schack, spelade schack och drömde om schack, när jag sov. Jag spelade så ofta och så länge det fysiskt var möjligt.

Sedan tog det slut. Jag fick nya intressen, mötte andra vänner och bytte fokus. Men nånstans har drömmen om det perfekta schackpartiet hängt med trots att jag inte spelat aktivt. Det drömmer många schackspelare om men få lyckas. En som var nära var Bobby Fischer innan hans hjärna kokade över.

Till saken. I söndags fick jag ett infall och laddade ner en fin schackapp till min iPad. Satte mig ner i bekvämaste fåtöljen och började spela med en öppning som bara någon med stor välvilja kan beskriva som vacker. Till vissa delar följde den teorin, till de flesta inte alls. Men partiet blev istället desto intressantare! Pjäserna formligen flög fram över det animerade brädet. Jag tog och gav och min elektroniska motståndare gjorde likadant. Det blev ett blodigt krig. Jag körde på känsla. Maskinen gick på teknik. Jag kände mig tillbakapressad och gick mot förlust. Hade det varit brottning och hade jag haft en svettig man emot mig och över mig hade Bengt Grive förnöjt konstaterat att den långe räkeln befann sig i partärr. Men det var inte brottning, det var inte teve och jag var på väg att resa mig.

För i ett damoffer som min gamle schackinstruktör hade slagit lyckliga frivolter över lurade jag den amerikanska teknologin rätt upp på läktaren. (Han skulle påträffas månader senare, förvirrat frågande efter vägen hem.) Men först efter att fanskapet i form av nåt slags tips från "coachen" avrått mig från mitt damoffer. Jag ignorerade varningen, gjorde mitt drag, han tog min dam, jag schackade, han parerade, jag slog och schackade igen. Han parerade en gång till i en akt som bara kan beskrivas som desperat. Jag slog. Schack matt.

Och nu det intressanta. Familjen runtom begrep ingenting av mitt jubel som kom från djupet av mitt jag. Jag hade krossat materien, förnedrat den, slitit upp strupen på den och stampat ner den i golvet av jord. Jag hade vunnit en skalp men hade ingen som verkligen förstod magnituden i det inträffade. Därför har ni nu fått genomlida detta självskryt, på gränsen till narcissism.

Och själv då? Jodå, tack, jag är nöjd!

Bilden på blodbadet. Så här såg slagfältet ut när kampen var över. iPad-programmerarna är nu i krismöte och funderar på att helt lägga ner alla schackappar. Jag är alltså vit.