Så talar en optimist

Vid Åländsk centers vårstämma i tisdags presenterade Högskolan på Ålands rektor, docenten och mariehamnssonen Edvard Johansson en för ekonomer ovanligt optimistisk syn på vår tid och vår värld. Det är lite överraskande för så kallade räknenissar i gemen har en tendens att se skogen istället för träden vilket leder till en svartsyn som sällan är inspirerande och aldrig uppmuntrande. Edvard gjorde i det stora hela precis tvärtom vilken kritikerna, de namnlösa gubbtjyvarna i buskarna, säkert kan kalla blåögt men som jag väljer att betrakta som framtidstro, vilket i alla lägen måste vara bättre än alternativet. Det ska förresten understrykas att Edvard J saknar partibok, han framträdde enbart i sin egenskap som nationalekonom och rektor. Så slipper ni fundera på det.

Anslaget i Edvards resonemang är att de låga boendepriserna på Åland i stort sett uppväger allt annat som kan betraktas som dyrt. Jämfört med vad man betalar för att bo i liknande tätorter i Finland och Sverige kostar husen i Mariehamn med omnejd i stort sett ingenting. Går man utanför den åländska så kallade kärnan sjunker priserna ytterligare. Medan boendekostnaderna i storstadsregionerna vid sidan av Åland ”fullständigt flippat ur”, med Edvards egna ord, ligger nivåerna rejält mycket hanterligare på Åland. Rejält. Inte för alltid men historiskt och just nu. Framtiden är, liksom den varit de senaste tusen åren eller så, svår att förutse. Grundtesen är att glesorter (och vissa tätorter) runtom oss har boendemiljö men inga jobb. Storstäderna har tvärtom gott om jobb men huvudsakligen ganska usel boendemiljö, i vart fall i förhållande till priset. På Åland finns och har funnits både jobb och bra boende.

Jag tänker inte ge er ett referat av hela föreläsningen utan helt fräckt rycka ut några av EJ:s påståenden stödda av mina egna kommentarer. För det får man göra på sin egen blogg!

EJ: Se till att tomtutbudet hålls uppe och undvik överdriven reglering av byggandet!

JP: Håller med. Dessvärre har min egen stad Mariehamn genom hysteriska detaljbestämmelser och lika stenhårda som obegripliga principer tagit kål på kreativiteten och investeringsviljan hos både privatpersoner och företag. Det måste vi ändra på.

EJ: Utan konkurrensen från Jomala hade Mariehamn och Åland inte expanderat så mycket som de facto skett. Konkurrensen mellan kommunerna har varit bra för helheten.

JP: Det är riktigt. Stadsborna skulle aldrig ha varit så på tårna och så intresserade av centrumutveckling om det inte varit för attackerna från Jomala.

EJ: En kommun för hela Åland riskerar att framkalla ett monopolbeteende vilket skapar högre priser på mark för boende. Ändå finns det risk för att Mariehamn får problem i framtiden och tvingas till ett samgående med Jomala.

JP: Det är ett alternativ och så har skett förut, på 1960-talet då staden inkorporerade delar av Jomala för att själv få högre till tak. Och det som hänt i historien tenderar som bekant att upprepa sig.

EJ: Mariehamn borde alltid sälja sina bostadstomter till högstbjudande istället för att lotta ut dem. Men se då till att utbudet alltid är så stort att priserna stiger mer än inkomsterna, jodå, det är en slags tvångsplanering.

JP: Kunde inte sagt det bättre själv.

EJ: Bort med skatteavdragen för bostadsräntor. Sänk hellre skatterna för alla.

JP: Detta är i och för sig inte åländsk behörighet men kan ändå vara ett mål. Man borde i högre grad betala för sig själv, rätt och slätt.

EJ: Återinför Ålandsavdraget i kommunalbeskattningen. Det är ett sätt att höja den disponibla inkomsten för hushållen och locka till ytterligare inflyttning.

JP: Är enig. Där Åland kan ge unika avdrag ska man, såvitt samhällsekonomin det medger, göra det. Fast för tillfället med landskapets svaga ekonomiska läge i minnet är det kanske mer en teoretisk möjlighet än en praktisk lösning.

EJ: Det borde råda mindre skillnad mellan bruttoutgiften för arbetsgivarna och nettoinkomsterna för arbetstagarna. Den så kallade skattekilen måste minska.

JP: Har man ens den minsta lilla borgerliga syn på vår tillvaro är detta hur en slipsten ska dras.

”Jag är hyfsat optimistisk och tycker vi ska fortsätta som vi gjort på Åland. Inte minst hanteringen av inflyttningen har varit exceptionellt lyckad.” Orden är Edvards och ska ställas mot det faktum att arbetslösheten på Åland i dag är tre komma fem procent medan den i till exempel Finland balanserar på sju komma fem! Trots en inflyttning mycket högre än alla våra grannländer.

Vi saknar inte risker. Till exempel i det extremt smala näringsliv på vilket en stor del av Åland vilar. En inflyttare löper en ekonomisk risk att till exempel köpa en fastighet i landskapet. Om en större arbetsgivare går i konkurs finns risken att huspriserna plötsligt faller i högre grad än i de omkringliggande regionerna. Detta är en ”förmögenhetsfälla” som kan avskräcka från inflyttning.

EJ: Höj avgifterna för sjuk- och åldringsvård.

JP: Detta är minerad mark men något som samtidigt är oundvikligt om vi vill behålla välfärden och köpkraften (alltså tillväxten). Höjda skatter verkar i diametralt motsatt riktning.

EJ: Höj fastighetsskatten.

JP: Antagligen en lösning som skulle uppmuntra mer folk att välja hyresboende som ett alternativ. Det leder oss in på ett av fundamenten i vårt samhällsbygge. Ska man bo i eget hus eller på hyra. Och vad är egentligen skillnaden när de flesta ändå betalar dyra räntor till bankerna?

EJ: Skapa en bättre fungerande privat hyresmarknad. Kanske genom att göra hyresinkomster skattefria.

JP: Jepp, i det stora hela är det troligen både billigare och bekvämare att bo på hyra. Men bara om man själv föredrar det. Om inte, blir det svårt. Alldeles bortsett från det faktum att det än så länge är Finland som avgör skattefrågor.

EJ: Sälj ut offentlig egendom.

JP: Helt klart. Man behöver inte gå längre än till Ålands landskapsregering och de omfattande egendomar som ägs utan att skötas och ännu mindre bringas till avkastning. Mycket bättre att sälja ut och låta privata hantera affärerna.

EJ: Åland borde överta en del av arbetsrätten och anpassa den till våra lokala och unika förhållanden.

JP: Efter att ha läst den obegripliga nyheten att ungdomar inte får klippa gräsmattor hos folk, är det lätt att hålla med. Det är en skandal och ingenting annat. Och en minst lika stor skandal är det att massmedia pliktskyldigast rapporterar fenomenet utan att ställa den självklara följdfrågan hur i hela friden detta är möjligt?!

EJ: Undvik riktade samhällsstöd till näringar!

JP: Hmmm… Här håller jag i princip med men tvingas konstatera att Åland så långt det är ekonomiskt möjligt också måste se till att konkurrensutsatta affärsområden hänger med. Om omkringliggande regioner delar ut stöd som lika gärna kan kallas konsumentstöd, kan vi ibland också tvingas göra det. 

I morgon inspireras jag den världsomspännande fototävlingen som går ut på att dokumentera den femtonde maj i bilder. Då ska ni får hänga med till Kristianstad, en Skånestad till våren redan anlänt! Ses då.

Det saknas åtminstone inte många fel i denna bild. Motivet är alltså oskyldigt. Suddigheten är min. Edvard Johansson var kristallklar.