Då hade det blivit tvångsvård...

Idrott är i dag något som ålänningarna vårdar och hyllar. Våra lag i olika sporter kämpar inte bara för sin egen skull. De vinner för hela samhället och deras förluster delas av många. Våra idrottsstjärnor utgör viktiga förebilder och inspiratörer till unga ålänningar. Genom att konkurrera med andra lär man sig själv bli bättre. Idrottens framgångar har därmed inte bara stannat hos utövarna. Det finns många exempel på hur människor vana vid hård träning och små steg efter idrottskarriären tar sig an andra uppgifter, samhälle och näringsliv till fromma. Det är ingen vågad slutsats att idrottens fostrande uppgift har burit frukt över tid. Genom att tävla inom givna regler och ramar och under inflytande av inspirerande och kunniga ledare fostras unga till att själva ta ansvar och föra stafettpinnen vidare. 

Allt detta har jag såklart alltid känt till men i samband med arbetet med en åländsk idrottshistorik framstår kopplingen mellan samhällets utveckling och sportsliga framgångar tydligare än någonsin.

Då jag grävde i arkiven hittade jag också det här talet som jag höll på Idrottsgalan 2008 i samband med en prisutdelning till Årets lag 2007 – som för övrigt blev IFK Mariehamns ligalag!

”God afton vänner eller häj po er gott folk, som vi sa i Finström när jag växte opp! Som många andra började jag som individuell idrottsman. Jag kämpade mig fram i skidspåret, frustade mig fram i vattnet och grubblade vid schackbrädet. 
Bara för att upptäcka att det alltid fanns någon annan som gjorde det bättre. Det är dilemmet för ensamidrottare. När du vinner är du störst, när du förlorar, finns inga bortförklaringar.

Jag blev alltså en lagspelare. Av flera olika skäl. När vi förlorade fanns det alltid någon annan att skylla på. Och när vi vann blev det trevligare fester.

Lagidrott gäller som ni vet inte bara sportens värld. Så fort det är någon som ska förklara något blir plötsligt alla lagspelare. Det gäller att ha målvakt, försvarare, mittfältsmotorer och anfallare. Och så de där spjutspetsarna som alla pratar om men ingen har sett. Det börjar väl bli så där 1.000 år sedan vi senast använde oss av spjutspetsar i vardagen.

Det är inte så konstigt att folk väljer sina metaforer från lagidrottens värld. Vi har alla mycket att lära av de tre lag som i dag är nominerade till årets pris. Till exempel hur man genom att smälta samman folk från Finland, Sverige och övriga världen når framgång. Man har tvingat lemlänningar, hammarlänningar, jomaliter, stadsbor, skärgårdsbor och gudvetvad att spela mot samma mål. Man har lärt dem prata samma språk.

Tack vare det har man nått till nästa steg. Och nästa. För 20 år sedan när det kalla kriget fortfarande pågick inom åländsk idrott var det annorlunda. Hade man då dristat sig till att säga att snart ska ni alla samarbeta och spela i högsta ligan, hade man ögonblickligen blivit föremål för lagen om tvångsvård.

Hade vi likaså för 20 år sedan sagt att 2009, då kommer 3.000 idrottare från 25 öar över hela världen till Åland för att tävla, hade det blivit tvångströja.

I dag är båda saker verklighet. Såväl damer som herrar spelar i högsta ligan och sommaren 2009 dånar NatWest Island Games in i den åländska vardagen. Idrotten har visat att allt går att göra. Om Finström och IFK kan samarbeta inom fotboll. Då är tamejtusan allt möjligt. Tack och lov!”

Så här ser man ut när man slussar i Göta Kanal. Men det är egentligen en helt annan sak än att stå på en gala och tala!