Den svåraste av frågor

Lagtinget samlas efter sommaruppehållet den 3 september. Sedan lagstiftarna tog sommarlov har det hänt massor i vår omvärld. Som bekant tenderar det hända mycket och snabbt i dessa tider av osäkerhet, försiktighet och lågkonjunktur. Dessvärre har egentligen ingenting blivit bättre sett ur ett finansiellt perspektiv. Snarare tvärtom. I dagarna har dessutom de europeiska stormakterna Frankrike och Tyskland flaggat för nolltillväxt och mycket svag tillväxt. Det är nyheter som utan den minsta tvekan kommer att få återverkningar även för Åland som ju ligger långt ner i den ekonomiska näringskedjan. När stormakterna får ont i halsen börjar Finland så småningom hosta och strax efter det får Åland hög feber. Det har redan synts i statsbudgeten som levererar mindre pengar än planerat till landskapet Ålands kassa. Jag skulle bli glatt överraskad men mycket förvånad om inte dessa prognoser kommer att justeras neråt allt efter att månaderna går och höstmörkret både bildligt och bokstavligt faller över oss. Om Europas stora spelare har svag tillväxt drabbar det Europas småfolk med än större kraft, åtminstone om man, som Finland, lever högt på export.

Ett litet men talande exempel är den tekniska utveckling som överför tidningar till skrivplattor istället för papper. Den finländska pappersindustrin dras just nu med en i stort sett fritt fallande efterfrågan. Det går helt enkelt inte åt lika mycket papper längre och förändringar sker snabbt. Det medför i sin tur att behovet av fartyg som transporterar pappret minskar. Och bland annat därför är Västerhamn i dag en uppläggningshamn för fartyg som saknar uppdrag.

Mot bakgrund av detta är det risk för att de besparingar som Ålands lagting sade ja till i samband med vårens omställningsbudget är för små. De åtgärder som redan i dag ansetts vara smärtsamma kanske inte räcker till. Det blir en hård nöt att knäcka när diskussionerna tar fart på allvar igen och den riktiga budgeten ska presenteras.

Av alla de besparingsförslag som ingick i omställningsbudgeten har skärgårdstrafiken diskuterats mest av allt i sommar, i vart fall på de virtuella skvallerbänkar som folk i brist på väder tillbringat rätt mycket tid vid. I stort sett alla drabbade är besvikna och ledsna över rutter som kan måste upphöra och trafik som leds om. Det är självklart och naturligt att bli upprörda när ens vardag förändras. Men det är inte desto mindre nödvändigt att se över den trafik vars kostnader dels skenat iväg till osannolika nivåer till följd av osunda avtal och dels är i händerna på ett bränslepris som avgörs i Fjärran Östern. Den ekvationen är rätt och slätt omöjlig. Det är i längden inte sunt att i stort sett utan kontroll betala en allt större del av våra gemensamma skatter för att upprätthålla en region där allt färre väljer att bo. Det är den svåraste av alla frågor. Den planerade kortruttstrafiken har hittills bedömts kosta långt över etthundra miljoner euro i investeringar. Om landskapet genomför de planerna – kan vi vara trygga i att folk vill stanna i skärgården då?

Jag önskar jag hade ett svar på dessa frågor men det har jag inte. Ännu. Men jag tycker fortfarande frågan förtjänar en proffsigare analys än vad som varit fallet på Facebook i sommar. Innan man slänger ut hundraplus miljoner på detta måste det finnas en beredning som kanske är den viktigaste beredning som förvaltningen gjort på mycket mycket länge.

Så här skriver infrastrukturministern och min partikamrat Veronica Thörnroos i Nya Åland om den höst som väntar. Hon vill liksom i stort sett alla andra i lagtinget att Ålands Heartland, skärgården, ska leva och gärna växa. Frågan är om ålänningarna vill det och om de är beredda att låta så mycket skattemedel gå till regionen. (Detta är inte första gången jag bloggat om denna vår vackraste och sköraste åländska del. Knappast sista heller. Så här skrev jag tidigare.)

Vem vet, inte jag, vem vet, inte du. Snart sagt alla ålänningar hyser starka känslor kring den åländska skärgården och dess trafik som över åren blivit allt dyrare medan befolkningen flyttat därifrån. Nu är frågan: hur ska Åland hantera sin skärgård i framtiden?