Kommuner måste spara

Det är dags för sista varvet i Ålands lagting med diskussion och beslut om budgeten för 2013. Det är en grannlaga uppgift av det enkla skälet att kostnaderna är högre än intäkterna. Därför måste ganska många olika åtgärder vidtas.

Så här sade jag när jag presenterade lagen om en minskning av ekonomiska överföringarna till Ålands sexton kommuner. (Det är inga väldiga summor, det handlar om i stora drag tio procent på hela kakan.)

Fru talman,

Del två denna dag av sparlagar och förslag som ska bringa den åländska ekonomin i balans handlar om den årliga överföringen från landskapet Åland till kommunerna. Med avstamp i den så kallade Gullåsenavgiften föreslår landskapsregeringen att sammanlagt fyra miljoner euro dras bort från den summa som kommunerna årligen lyfter i landskapsandelar. Det är i stora drag en miljon euro mer än de pengar som kommunerna hittills betalat till ÅHS för att hålla sina äldre på avdelningen. I dag har kommunerna istället ordnat vården för de äldre på egen hand vilket troligen är både lite bättre och lite sämre samtidigt. De äldre får det antagligen lite bättre genom att få vistas i sin hemmiljö medan kommunen sannolikt får betala lite mer för omsorgen. Det sätter fingret på en öm punkt i den offentliga ekonomin. Vem ska betala för omsorgen? Vem ska sätta upp reglerna för hur omsorgen ska se ut i en framtid när fler blir äldre och färre är med och förvärvsarbetar? Som bekant, efter några dagars intensiv debatt kring framtiden i detta lagting, är svaren liksom lösningarna många. Det handlar om att välja den rätta vägen in i framtiden.

Att nu minska överföringarna till kommunen med tio procent är enligt utskottet ett sunt första steg mot den framtiden. Det är inte så mycket att det blir ohanterligt och det är inte så lite att det inte märks. Ska vi bringa landskapet Ålands ekonomi i balans måste inte bara de studerande vara med och betala. Även kommunerna är så illa tvungna att dra sitt strå till den sparstacken. Det kanske inte ens räcker. Under det kommande året är det flera strukturer som sätts under lupp och ska hanteras av landskapsregeringen. Hur ska den sociala servicen säkras över hela Åland i en osäker finansiell framtid? Hur ska den tekniska servicen ordnas? Hur ska landskapsandelssystemet se ut i framtiden? Det är tre frågor som alla ålänningar i dag på allvar borde fundera kring. Inte att förglömma den viktigaste frågan av dem alla: hur ska allt detta betalas i fortsättningen? Detta arbete får inte dras i långbänk varför utskottet förutsätter att landskapsregeringen under våren återkommer med riktlinjer för det fortsatta arbetet med framtidens Åland mot bakgrund av dagens talrika strukturer.

Till följd av allt detta tillstyrker finans- och näringsutskottet den föreslagna minskningen av landskapsandelar till kommunerna. Vi har rätt självklart erfarit att kommunerna inte jublar över detta. Konstigt vore det väl annars. Men jag vill ändå påminna om att kommunerna är en lika stark del av Åland som Åland är av kommunerna. De facto är det ändå kommunerna som på riktigt har skatteinstrumentet i sin hand. Det har inte landskapet Åland. Alla tillsammans bildar ändå en helhet som skapat den självstyrelse som i år fyller nittio år. Under den tiden har de olika delarna av Åland utvecklats på många sätt och längs olika vägar. Det är fel att behandla kommunerna som ett kollektiv. Någon kommun har fått en fabrik som gjort ekonomin bärkraftig, andra har fått hamnar som skapat stabilitet, vissa har fått flotta simhallar, idrottshallar, vägar eller broar medan andra levt på ren och skär klokskap. Alla har olika förutsättningar och olika bakgrund men en gemensam nämnare. Alla kommuner hör till ett Åland vars ekonomi i dag är svag. Alla kommuner har på olika sätt i olika tider lutat sig mot ett ekonomiskt starkt landskap. Av det enkla skälet måste även kommunerna nu vara med och finansiera helheten. Det får inte vara ett alternativ att landskapet Åland ska anhålla om banklån för att upprätthålla utbetalningarna till kommunerna. Denna krismedvetenhet finns även hos kommunerna och vi har i utskottet erfarit att även om ingen gillar åtgärden finns det en förståelse för att den behövs. Det är ett bevis på det sunda förnuft som råder på Åland och som har byggt vår självstyrelse. Man får inte bara fråga sig vad landskapet Åland kan göra för kommunerna utan också tvärtom.

Under utskottets behandling har även ett yttrande över lagförslaget inbegärts från lag- och kulturutskottet. Det föreslår vid sidan av några smärre språkliga förändringar att begreppet justeringsavgift som använts i lagförslaget byts ut till justeringsbelopp vilket finans- och näringsutskottets majoritet stöder. Det är kanske inte optimalt sett ur en lagstiftningsvinkel med så sena förändringar. Men denna övergripande fråga av stor finansiell vikt är för viktig för att fastna på lagtekniska detaljer. Visst, det ska råda ordning och reda men det får inte ske på bekostnad av det viktigaste av allt: frågan om hur våra gemensamma pengar ska räcka till allt. Det är dock rättvist att slå fast att utskottet inte nådde majoritet i denna fråga om kommunala överföringar. Till betänkandet fogas två olika reservationer vilka reservanterna i vederbörlig ordning själva ska redogöra för.

Fru talman, mot bakgrund av detta tillstyrker finans- och näringsutskottet att lagförslagen om minskning av överföring till kommunerna antas med de ändringar som framkommer av betänkandet. För en budget i balans måste vi nå, våra efterlevande ska inte behöva betala vad vi misslyckas med i dag.

Det är inte dessa som ska betala för att vi i dag inte klarar av att hantera finanserna. Besparingarna måste därför göras i dag.