Smakprov ur historien

Som ni kanske märkt har jag lagt sista handen vid en bok som berättar den åländska idrottshistorien. Det är en lättnad att projektet är i mål men också en slags saknad att inte längre ha historien att blicka tillbaka på. Hur som helst finns boken nu till salu på Lisco och i Mariehamns bokhandel. Tänkte så här juldagen till ära dock bjuda på ett litet smakprov till ur boken. En del av det hela handlar om ingen mindre än legendariska Borghill Lindholm:
”Sundsprofilen Borghill Lindholm har starka minnen från de tidigaste tävlingarna. Vi går tillbaka till 1929 då IFK Mariehamn och Sunds IF för första gången möts i en klubbkamp. Inte bara de närmast inblandade kom för att vara med. Vägarna kantas av intresserade åskådare. Dessa kamper som oftast tar två dagar i anspråk fortsätter en bra bit in på 1930-talet.

Platsen 1929 är Finby och man springer barfota på makadamen längs landsvägen. Till exempel är det 100 meter nästan exakt från Klippan till Rostens. Fältena rensas från koskit innan kastgrenarna kan avgöras.

Än så länge är det bara killar som tävlar, minns Borghill Lindholm som sällan missar en tävling. För att ha något att göra är hon oftast tidtagare, hon köper till och med en egen klocka för att kunna vara med.

– Men jag testade också tresteg och kula. Och skrev protokoll, säger hon.

Kula var inte riktigt kula som vi känner det i dag.

– Vi använde en stor sten. Jag var rätt bra, vann ofta över pojkarna, ler Borghill.

Intresset för sport och idrott är det inget fel på. Så fort tillfälle ges testar Sundsungdomarna även spjut och diskus. Sund är tidigt ute med egna klubbtävlingar där priserna utgörs av silverskedar. Inte bara det. I prestigefyllda klubbkampar tar man regelbundet upp kampen mot IFK Mariehamn som hunnit längre i sin organisation.

Fast alldeles helt friktionsfritt är det inte att hänge sig åt sport och lek.

– De äldre tyckte nog att det var rätt onödigt. I alla fall de allra flesta av dem, säger Borghill.

Friidrott är vanligast, fotbollen har inte riktigt nått fram än. Helger och lov används till spika ihop hoppställningar, gräva gropar för längdhopp, göra om betesmarker till löparbanor och samtidigt riskera skäll från bönderna. Allt sådant som i dag alla tar för självklart att någon annan ordnar.

Klubbkamperna är hårda bud. Sundsborna tycker mariehamnarna är ”stroppiga”. Och vice versa får man förmoda.

– När stadsborna, som oftast vann, förlorade skyllde de på Róstens havregrynsgröt. De övernattade i hans pensionat, minns Borghill Lindholm.”

Och så några bilder ut den 420 sidor tjocka boken:

Far och son Gösta och Jörgen Berglund var skickliga bågskyttar. Här poserande på en åker i Godby.
Eino Parkkinen var en idrottsledare som såg detaljerna alla andra missade. Dessutom var han en hårding på i stort sett alla idrotter.

IFK Mariehamns första skiddrottning hette Sylvia Lindfors. Tillsammans med syster Linnea dominerade hon i stort sett hela 1940-taet.
Så här såg det ut när dåvarande Idrottsparken, nuvarande Wiklöf Holding Arena, invigdes.
Det här med vallning var inte lätt förr och är inte lätt i dag. Men en som klarat det bättre än de flesta är Göran Bengtz, Jomalabon som redan från början begripit sig på vikten av idrott som samhällsbyggare. 
Sven Holmén var Kökarbon som sprang snabbare än i stort sett alla andra. Han var urfadern i den Holménsläkt som under hela 1900-talet och 2000-talet levererat storlöpare. 1935 vann Sven Holmén Ålands första guld i SFI-mästerskapen i Gamlakarleby. Tack vare stegen som beskrevs som ”tunga och kraftiga”.
Förr skidade man tävlingar mitt i staden.
 Detta är bara ett axplock ur boken som innehåller hundratals bilder. Här finns ett annat litet utdrag!


Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg