Kroatiens sak är vår

Klimatet i den europeiska unionen hårdnar. I Spanien är arbetslösheten på väg upp i taket. Verkligheten finns just nu ljusår från visionerna i Bryssel. Det är inte bara utmanande, det är på riktigt allvarligt. Och medan allt färre alldeles bokstavligen inte kan försörja sig på sina egna skickligheter rullar skuldkrisen vidare till Cypern där man iskallt på EU:s initiativ tar folks bankdepositioner och beslår dem på straffskatt. Det är kanske inte så farligt kan man tycka men det är precis vad det är. Hela vår moderna ekonomiska historia bygger på att man ska kunna lita på sin bank och att till och med stater ska ersätta småsparare om bankirer lyckas lalla bort deras besparingar. Nu gör Cypern tvärtom. Ska man tro detta sker det dessutom på initiativ av Finland som på det här viset når rika ryssars besparingar vilket den ryska björnen Putin självklart inte gillar. Tagna av styrkan i protesterna slog dock EU:s finansministrar i natt i backen och undantar besparingar under 100.000 euro. Om nu SvD begripit det rätt.

Mot de gigantiska omvälvningar som pågår just nu ter sig den åländska EU-debatten självklart mikroskopisk. I går diskuterade lagtinget inför den fortsatta behandlingen möjligheten att använda Kroatiens planerade EU-inträde (den 1 juli) som ett verktyg för oss själva i syfte att nå den efterlängtade åländska EU-parlamentsplatsen. Kring det råder delade meningar. Man kan tänka brett (vilket såklart också är rätt, Kroatien är ett land fyllt av överlevare, kämpar och hårt arbetande människor) som Petri Carlsson tycker. Eller man kan i vart fall överväga vilka möjligheter det finns att använda detta ”Kroatienkort” för att vinna egna fördelar. Jepp, så går det politiska spelet ofta till. Man gör dealar till egna och andras fördel. Dilemmat för Åland när det gäller dessa överenskommelser är att Finland inte är så bra på att lyssna till argumenten. Juridiskt och moraliskt är det inget snack, Åland har i egenskap av en självstyrd region rätt till en EU-plats. Politiskt är detta i dag inte möjligt i ett Finland som utkämpar en allt hårdare kamp med sina egna demoner.

Mot den bakgrunden sade jag ungefär så här i gårdagens debatt:
Fru talman,

Jag vill inför den fortsatta utskottsbehandlingen av detta ärende belysa några saker. Jag noterar att alla i denna sal, möjligen med något undantag, vill och kräver att Åland ska få en plats i Europaparlamentet. Det är vägen dit som inte är helt enkel att hitta. Det är inte så konstigt för dit finns nämligen ingen väg. Där finns bara en skog som vi själva måste bygga vår väg igenom. Det är inte så enkelt. I tjugotvå år har Åland hittills misslyckats detta. Finland har av olika skäl men väldigt tydligt sagt nej.

Detta lagting har fått en begäran att ratificera Kroatiens plats i EU. Detta är teori. I praktiken kan Åland inte stoppa Kroatiens medlemskap, Kroatien blir EU-medlem den 1 juli. Men vi kan skicka en signal till Finland vilket kan få effekt. Politik är att vilja och att stå på sig, inte att falla till föga och be om ursäkt.

I dagens debatt har man kallat detta rätt vanliga politiska arbete för utpressning. Det sagts att Åland med sina 28.000 invånare skulle ta Kroatiens 4,3 miljoner människor som nån slags gisslan. Ni hör ju själva hur det låter. Detta är inte en fråga om bara Kroatien. Det är en fråga som handlar om Åland och dess självstyrelse, själva skälet till att vi alla sitter här i dag. Det kan vi göra för att våra förfäder seglade över havet för att bygga samhälle. De kämpade på en världspolitisk arena, några slängdes i fängelse. Men mitt i allt detta fanns en beslutsamhet att bygga detta självstyrda samhälle till en plats där folk ska leva och utvecklas. Jag tycker vi är skyldiga dessa kämpar att även i dag göra precis allt som står i vår makt för att göra vårt samhälle så självstyrt det någonsin är möjligt. I det arbetet ingår att uppgradera vårt självbestämmande. Inte nedmontera det. Det handlar ju ändå om att tydligt markera vad Åland vill och göra vad vi kan för att uppnå det.

Jag hör att många i dag pratat om att vi aldrig får glömma bort att kämpa för en egen EU-parlamentsplats. Att vi ska ta den striden. Det har också sagts att påtryckning kan vara okej, men inte när det handlar om enskilda länders anslutning... Då undrar jag – när ska man göra det? Man kan inte kämpa utan att ta en fight nu och då. Det är inget att skämmas för, tvärtom. Man vinner respekt genom att vara tydlig.

Det har också sagts att vi ska vara uthålliga och fortsätta gneta på i en förhoppning att nå framgång. Till dem skulle jag vilja säga att man nog inte riktigt skyndat fram just detta. Frågan om en åländsk parlamentsplats har pågått i tjugotvå år utan egentligen en enda framgång. Det är inte precis att hetsa fram ett resultat.

Det har uttryckts i denna sal att frågan om Kroatiens anslutning inte har något med Ålands plats i Europaparlamentet att göra. Det är inte helt sant. Rent matematiskt och sakligt sett gör varje nytt medlemsland att Ålands redan kraftigt försvagade makt och behörighet ytterligare krymper. Är man liten i en stor värld måste man därför gripa varje tillfälle när det handlar om att understryka att vi överhuvudtaget finns.

I dagens debatt har man också pratat mycket om vad som inte gjorts genom åren och vem som inte gjort vad och hur och när och så vidare. Jag tycker det fortsatta utskottsarbetet borde rikta sig mot framtiden, inte mot den tid som flytt.

Jag tycker också det är viktigt att lag- och kulturutskottet i behandlingen av Kroatienärendet, gärna tillsammans med självstyrelsepolitiska nämnden, inte bara frågar sig vad vi kan göra för Kroatien utan också ställa oss frågan vad Kroatien kan göra för oss och för Finland. Om man verkligen vill sätta ner foten, fortsätta arbetet, trycka på och allt som sagts måste man också visa mod. Det förtjänar vår självstyrelse. Tack.

Här på Brodosplit Shipyard Company, Kroatiens största varv, byggdes Viking Lines Amorella, Isabella och Gabriella. På den tiden var Kroatien inget eget land utan en del av den konstruerade staten Jugoslavien. Sjösättningen av Amorella som jag deltog i 1986 eller 1987 såg ut ungefär så här. Färjan gick av stapeln på gammalt och hederligt vis. (Denna bild föreställer ett modernare bygge.) I dag är Split Kroatiens näststörsta stad efter Zagreb. Landet är fortfarande en stor skeppsbyggnadsnation tack vare statliga subventioner. De blir det slut med när EU-inträdet blir verklighet.
Amorella är en av fyra systrar som byggdes i det dåvarande Jugoslavien. De andra är Isabella, Gabriella samt Crown of Scandinavia som trafikerar för DFDS Seaways.
Detta är en bild över den verklighet som styr allt fler av de både dagliga och strategiska beslut som måste fattas inom den europeiska unionen. Bakom dessa färggranna grafer döljer sig riktiga människor, något vi aldrig får glömma.

Kommentarer

Populära inlägg