Om dansande elefanter

Politik är att uttrycka sig. Med den utgångspunkten ställde jag mig i tisdags i Stadshusets talarstol och öppnade munnen. För har man läge ska man utnyttja det. 

Så här lät det jag sade:

Herr ordförande, 

När elefanter dansar finns det, om man är liten, två sätt att förhålla sig. Det enklare är att ta skydd och undgå att bli nertrampad. Det svårare är att ställa sig upp på en låda och försöka tala förstånd med jättarna. Jag väljer i dag det andra sättet eftersom elefanterna jag tänker lyfta fram ägnar sig åt krigsdans istället för pardans. Det kostar i dag betydlig mer än det smakar. Särskilt för oskyldiga skattebetalare.

I Mariehamn är det liberaler, socialdemokrater och moderater som i olika sammanhang över tid hållit i spakarna. Det har oftast gått skapligt men ibland lett till misstag som inte varit till långsiktig gagn för stadsborna. Dessa tre elefanter har enligt mitt förmenande rätt ofta på sistone ägnat sig åt bakgårdspolitik och missat helheten. Med hjälp av gamla principer har vägen mot framtiden blivit allt smalare medan kringliggande kommuner med mod och beslutsamhet utvecklats. Inom Mariehamnscentern har vi till exempel envist talat för en större pragmatism i utvecklingen av staden, inte minst när det gäller stadskärnan. För bara en vecka sedan bestämde sig ändå detta fullmäktige för att låta obsoleta regler hejda tillväxt. Stad ska förvisso med lag byggas, men sunt förnuft är trots det inte förbjudet.

Dessa tre elefanter drogs trots olika verklighetsuppfattning tillsammans och var för sig med i den högkonjunktur som präglade början av detta sekel. Det råder heller inga tvivel om att investeringstakten under de senaste tretton åren varit för tuff för vår lilla stad. Det finns såklart både rutiga och randiga skäl till allt som byggdes men faktum är att staden år 2000 var obelånad och hade sex miljoner på kontot. När detta år är slut beräknas nettoskulden uppgå till 52 miljoner euro. När vi skrev år 2000 uppgick stadens samfundsskatter till tolv miljoner euro. I dag är de drygt två miljoner… Man behöver inte ens vara ekonom för att inse hur de två krafterna slår mot varandra, och på bara tretton år har detta hänt.

Detta är inte nytt. Läget var bekant vid det senaste valet och jag hade förhoppningen för ett och ett halvt år sedan när det nya stadsfullmäktige tillträdde att den ekonomiska verkligheten skulle få även bråkande elefanter att ta det lugnare och ägna sig åt hela stadens bästa; inte Ytternäs, inte Strandnäs, inte centrum, inte kulturen, inte idrotten. Hela stan och alla stadsbor. Jag är i dag mindre förhoppningsfull eftersom de tre stora, från sidan sett, tycks ha skapat ett samarbetsklimat som inte bär framåt. Tror ni mig inte så se på beslutsprotokollet från torsdagens stadsstyrelsemöte där hela havet stormade. Jag tycker det finns många skäl för de tre stora partierna att se sig själva i spegeln och ställa sig frågan. Var detta verkligen i Mariehamns stads intresse?

Vi har i kväll att ta ställning till ett förslag till strängare ekonomiska ramar för nästa år. Stadsdirektören har föreslagit inbesparingar på 1,75 miljoner euro medan stadsstyrelsen valde att strängera detta till två miljoner euro. I tider med fallande skatteunderlag är det inte längre möjligt att fortsätta som hittills. Man måste tänka om. Jag är glad att konstatera hur stadstyrelseledamöterna Tom Forsbom och Erica Sjöström tillsammans med ordförande Petri Carlsson resonerat. De är beredda att förtöja för storm men hoppas på sol. Det är enligt mitt och Mariehamnscenterns förmenande nödvändiga åtgärder som inte kommer att riskera det goda vardagslivet. Inte äventyrar vi den framtida bildningen hos mariehamnarna genom att justera ner ramen för berörd nämnd med två procent. Inte tror vi heller att de äldre och sjukligare i Mariehamn går misär och elände till mötes genom att socialnämndens anslag sänks med två procent i förhållande till det första förslaget. Jag är övertygad att mariehamnarna klarar detta. Min tilltro till medborgarna är stor. Jag tror inte ens att stadens gator och torg blir tomma och innehållslösa eller vägarna oplogade i och med förslaget att skära ner infrastrukturnämndens anslag med ändå kraftiga fjorton procent. Allt går att genomföra bara viljan finns. Vår offentliga förvaltning kanske inte kan fortsätta med all guldkant som de goda åren och alltför generös politik byggt upp. Ändå måste vi göra vårt yttersta för att fortsätta utveckla vår stad samtidigt som vi ska hålla skattöret på en så låg nivå som möjligt.

När det gäller skattöret som i dag ligger på 16,5 procent hör jag och Mariehamnscentern till dem som ytterst ogärna höjer. Vi anser att man bygger bättre samhällen genom att låta folk sköta sina egna pengar. Med beaktande av den situation som Mariehamn befinner sig i kanske detta är en förhoppning som inte längre är realistisk. Det saknas heller inte argument för en höjning. Varför ska man till exempel betala mindre i kommunalskatt i Mariehamn än i Jomala där skatteprocenten är 17,5 (OBS! Rättelse. Uppgiften togs från Ålands kommunförbunds hemsida men är intebkorrekt. Rätt skattesats i Jomala är 17,0) trots att stadens service i de flesta avseenden är betydligt generösare? Denna fråga måste vi hantera i den nu pågående budgetprocessen, något vi får återkomma till i höst. Fast först vill vi att den egna organisationen och administrationen genomfars med stor precision.

Nämnderna måste på allvar se över sina verksamheter. Det lagstadgade ska prioriteras, resten behöver antagligen göras om. Detta arbete ska inledas nu, inte i morgon. Detta arbete medför förändringar som i det långa loppet blir förbättringar – om vi väljer att betrakta dem så. Det vilar ett stort ansvar på alla i denna sal. Just nu är min uppfattning att de tre stora väljer att bortse från detta ansvar och koncentrera sig på delarna istället för helheten. Jag ser politiska utspel istället för ekonomisk försiktighet och jag ser konflikter istället för debatter. Detta gagnar inte staden eller dess invånare.

Jag representerar ett litet parti i Mariehamns stad men jag häpnar över retoriken mellan de stora. Ord räknas. När besparingar kallas välfärdsslakt gör det samarbete svårare. När insändarsidorna fylls av fraser som anklagar andra för att vara ohederliga försvinner förtroenden. Jag och vi ser en debatt som koncentreras mer på andras upplevda fel än egna rätt. Vad tror ni egentligen man åstadkommer genom att så fort tillfälle ges påpeka andras brister? Samarbete?

Ord räknas.

Jag hoppas att vi för ett ögonblick kunde lämna det som varit bakom oss och istället blicka framåt. Krigsdans är möjligen skojigt att betrakta men leder aldrig till bra resultat. Pengarna är på uppehällningen men framtiden finns kvar. Ge upp försöken att i varje fråga misskreditera motparten. Den ekonomiska verkligheten kräver just nu mer matematik och mindre politik. Tack för ordet.

Precis så här ser det kanske inte ut i stadspolitiken, men det är en skojig bild!