Nu ska IFK sparka Baku(t)

Förlåt ordvitsen, ibland går det inte att hålla sig... I dag råder fotbollsfeber av sällan skådad omfattning på Åland. I dag finns våra tankar i Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan med två miljoner invånare eller tvåhundra gånger större än Mariehamn. Där ska IFK Mariehamn för första gången någonsin spela i Europa League. Just det, grattis också till USA som firar sin självständighetsdag i dag! Det finns likheter mellan USA och IFK i det att bådas framgång började med en vision som blev en idé som till sist blev verklighet.

IFK Mariehamns väg till denna match har varit både slingrig och smal. Det är ett resultat av hårt arbete och långsiktiga strategier. Det handlar på flera sätt om hur tre män i trakterna av millennieskiftet bestämde sig för att hellre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Mikael Granskog, Peter Mattsson och Pekka Lyyski inledde tillsammans arbetet med att göra IFK till ett elitlag.  Det lyckades tack vare idoghet, riskvilliga sponsorer, tur, skicklighet och en optimism angränsande till det galna. Jag har under några år haft förmånen att på nära håll delta i denna klubbledning och vet hur ofattbart mycket jobb det krävs för att hållas kvar i eliten. Jag vet också hur stort det är att vara på plats och se våra grönvita hjältar marschera in på ett stekhett stadion i miljonstaden Baku. Jag vet att de är redo, att de inte tänker ge sig innan varenda strå på konstgräsplanen böjts ner. Jag är tyvärr inte på plats i fysisk mening men mina tankar är där. Forza IFK! I dag är dagen då vi med egna krafter kan forma vår framtid. Här kan du se den första intervjun som InterTV gjorde med IFK-stjärnan Kris Bright direkt efter landningen i Baku.

Matchen kan du se i din egen dator genom att klockan 18.30 åländsk tid gå till Ålands penningautomatförening som haft den goda smaken att köpa TV-rättigheter till matchen. Dan Sjöblom kommenterar. Bra gjort Paf!

Så här kunde det se då det begav sig. Vet tyvärr inte årtalet eller hur matchen slutade men platsen är Idrottsparken i Mariehamn och lagen är IFK Mariehamn och IF Finströmskamraterna.

Texten nertill skrev jag till programbladet som delas ut i samband med hemmamatchen mot FC Inter Baku på Wiklöf Holding Arena nästa vecka. Det är en förkortad version hämtad ur historiken Ålands Idrott som utkom tidigare i år.

Från Bomarsund till Europa League
IFK:s väg till Europa League liknar ingenting annat. Från djupaste förnedring har laget gång på gång rest sig för att nu stå på tröskeln till Europa. Så här gick det till.

Året var 1931 då fotbollen började ta fart på Åland. I en dubbelmatch möttes Sund och IFK i ett historiskt lokalderby inne på själva borggården i Bomarsund. Planen var fylld av tuvor och gropar och en liten brunn som det gällde att undvika. Där hade folk krigat och dött. Första matchen vann Sundskarlarna med 4-3 efter 2-2 i halvtid.

Spelet fortsatte sedan att utvecklas trots krig och armod. Starka ledare avlöste varandra och såg till att varje ny generation blev lite bättre än den tidigare. Ålandsserie blev Riksserie och plötsligt skrev vi år 1971 som blev en märkessäsong för IFK Mariehamns vars fotbollslag vann division tre och avancerade till tvåan. Där gick det inte så bra, laget slutade sist med stor marginal. Division tre var ett åländskt getingbo. Finström och IFK var starkast tätt följda av både Hammarlands IK och Jomala IK.

Sedan kom det fantastiska året 1977 då IFK för första gången steg till division ett! Den marschen började egentligen år 1974 då IFK var i desperat behov av en tränare. Efter att ha avverkat sex tränare på åtta år sökte man stabilitet. Lösningen blev Gamlakarlebybon Henrik Boström i svenska Älvsjö AIK. Som spelande tränare i grönvitt blev han den kanske viktigaste kuggen i den framgångssaga IFK nu började skriva. Henrik Boström såg också till att locka storspelaren Pekka Lyyski till Åland.

Fotbollen förenade inte Åland under detta årtionde. Tvärtom. Kamperna mellan i första hand IFFK och IFK var stenhårda och känslorna starka. Att ramla ur tvåan samtidigt som rivalen steg från trean var inget som spred glädje i IFK, ändå hände det år 1983.

Under detta konstiga 1980-tal gjorde IFK en satsning på att bjuda in internationella storlag till Mariehamn för träningsmatcher. Hemmapubliken fick se grekiska mästarna Olympiakos 1980, engelska Chelsea 1982, Stoke 1983, landslaget från dåvarande Östtyskland 1984, Finlands landslag mot Coventry också 1984 och Luton 1986. Till Chelseamatchen kom 2.032 åskådare, till matchen mot Östtyskland bara 1.008.

År 2002 började de avgörande åren för den åländska elitfotbollen.

IFK hade då malt på i division två under det senaste decenniet. Tränaren Pekka Lyyski beslöt tillsammans med Peter Mattsson och Mikael Granskog för att ställa siktet högre. Målet var att skapa en trupp som på sikt skulle lyckas ta sig till division ett. År 2002 blev laget femma i tvåan för att år 2003 sluta på en andraplats och sedan vinna kvalmatcherna. 2004 blev alltså första året i division ett sedan det magiska året 1977. Fast den här gången skulle det inte stanna där.

Efter en obegripligt spännande säsong slutade IFK tvåa och fick spela kval mot ligalaget FC Jazz, Björneborg. Hemma blev det seger med 1-0 efter mål av Jens Polviander i matchens sjuttiosjunde minut. Läktaren kokade såklart. Ålänningarna ställde också mangrant upp till bortamatchen i Björneborg som slutade 2-2 vilket kostade FC Jazz ligaplatsen och gjorde IFK till Hela Ålands Lag.

Resten är nutidshistoria. Efter åtta säsonger i Ligan får IFK i år, under den nionde, äntligen chansen att spela i den europeiska fotbollens finaste salonger. Vilket visar i praktiken att inom idrottens värld är absolut ingenting omöjligt.