Livet som kille i kilt

Äntligen söndag! Då passar det med en gnutta reality från landet där män dricker whisky och bär kilt! Det var för bara något år sedan som jag hamnade på ett bröllop på Shetland, en ö som hör till Skottland. Har ju alltid varit fascinerad av dessa män i kilt och drog då för första gången på mig en egen. Upplevelsen var fantastisk! Jag minns det hela så här.

Så kom det sig en dag att en välartad, konservativt lagd man i sina bästa år stod där i Skottland, omgiven av hjälpsamma händer. Det var bröllopsfest på gång och jag skulle ta på mig min livs första kilt. Fördomarna ar många och förväntningarna få. Bara själva påklädningen var ett skådespel.

Att montera en kilt på sig är inget man bara gör i en handvändning. Det är mer en ceremoni. Kanske kan man göra det ensam, men absolut inte första gången. Kiltproffsen genomskådar dig direkt.

Kilten är heller inget man köper i första bästa supermarket som en trasa vilken som helst. Två månader innan själva festen var jag till Edinburgh för att pröva ut plagget. Butiken var i två plan och där fanns kiltar i alla de tänkbara storlekar och stilar. Varje skotsk och keltisk klan har sitt eget mönster (tartan).

Trots att kilten är en slags kjol och följaktligen borde passa alla finns detaljer som inte får eller kan lämnas åt slumpen. Skorna ska vara rätta, tofsarna likaså, sporran (en slags börs) som kommer med en kniv (blev aldrig använd tack och lov!), längden, skjortan, kråset och en miljon andra saker. Sporran som bärs framtill är nödvändig då kilten i sig själv saknar fickor.

En kilt är absolut inte bara en kilt. Det är heller ingen kjol. Skillnaden är att kilten inte har någon lodrät söm utan hålls ihop av ett spänne. För den vetgirige kan det vara skoja att känna till att till varje kilt går det åt omkring sju meter tyg!

Skosnörena ska knytas enligt tusenårig tradition, kråset vara exakt på plats, remmar och skjorta likaså. Och kring allt detta snurrade den eviga frågan. Vad ska man ha på sig under?

När allt var klart vidtog en fest som sent ska glömmas. Alla män bar kilt vilket sätter fart på vilket partaj som helst. Det är en gammal krigarmundering och som sådan synnerligen inspirerande. Danser som de skotska männen har nedärvt i blodet följer med i kilten. Jag som dittills aldrig haft annat än kostym, mörka strumpor och diskreta slipsar inspirerades till långdans, kortdans, disco och allt däremellan.

Och när festen var som vildast, dansgolvet som svettigast och ölen som godast kom förklaringen till varför ingen riktig man bär något under kilten.

Det handlar om känslan av frihet. Den är aldrig lika tydlig som att ta steget ut från festlokalen, kasta en blick ut över de höglänta vidderna och känna brisen svalka inte bara ansiktet. Med en diskret lyftning når den skotska luften enkelt de mest heliga platserna. I just det skedet var jag glad över att mina vänner övertalade mig att bära kilten som folk gjort sedan generationer…

Det började möjligen på ett praktiskt sett. Män som krigar hinner inte bråka med underkläder när behoven ska uträttas. Det är kanske inte nödvändigt i dag. Men män som dansar behöver också ett ögonblick för sig själva.
I just det läget är kilten bättre än allting annat. Undrar därför om det inte vore en tanke att införa lite klantänk också i det karga nord. Det skulle alla vinna på!

Så här ståtlig kan vilken lodis som helst bli med varsam hjälp från erfarna kiltanvändare.

Och ja, det är sant. Man blir gladare i kilt!