Darwinismen i politiken

Obunden Samling försvinner som parti och egentligen bryr jag mig inte så mycket om det. Fast en kommentar är såklart nedläggningen värd. I synnerhet som livet för alla andra partier antagligen blir lite mer spännande.

De åländska partierna Moderaterna och Obunden Samling berättade i går att de går samman i partiet Moderaterna som ska ledas av Moderaternas nuvarande partiledare. Av oklara skäl har detta kommunicerats som en sammanslagning och då det råder åsiktsfrihet här i världen måste ju folk få tycka vad de vill, även när de har fel… För nog liknar planerna mer den enes död och den andres bröd.

Jag hävdar nämligen att en katt är en katt även om den släpps in i en hundgård. Fast kanske inte så länge till… Det vi bevittnar är nämligen fullständigt normal utveckling helt i linje med Darwinismens principer. De svaga dör ut och de smarta överlever, Survival of the Fittest. Det funkar på människor, djur, samhällen, idrott, kultur och – jepp, politik.

”Äh, grabbar, kom igen nu. Visa lite samarbetsvilja. Se det så här, ni blir en del av något mycket större!”

För det må vara hur det vill med partiet Obunden Samling men utvecklingen har under de senaste fem tio åren bara gått åt ett håll och själva ändhållplatsen infann sig när partiets sommarträff ställdes in. För politiska partier är det ju inte direkt oviktigt att partiledningen lyckas få ihop en agenda som åtminstone skapar beslutförhet på stämmorna. Det är ju lite affärsidén, för att säga det försiktigt. I ena ringhörnan hade vi därmed ett sargat, spretande och illa skött parti med en faiblesse för oklart vad. I den andra hade vi en stärkt, fokuserad och skapligt formstark motståndare/medspelare (stryk det som ej önskas) varför utgången var given och skapar ett intressant scenario.

Moderaterna är ett parti som jag på många sätt känner sympati för. Den borgerliga livssynen skriver jag under på liksom mycket annat. Mitt starkaste argument för att jag inte valde M när jag gav mig in i politiken är samma nu som då. För Moderaterna slutar Åland där stadsskyltarna upphör, Mariehamn kommer först och Åland sedan. För mig är det tvärtom. Jag gillar inte begreppen stad, landsbygd och skärgård. Jag vill i alla lägen, oavsett, se till hela Åland först och resten sedan. Bara genom att skapa ett starkt och inbjudande Åland kan vi försäkra oss om att hela landskapet ska leva och överleva. I det arbetet räcker inte bara Mariehamn till.

För vad det är värt tycker jag synd om alla de som ägnat så mycket kraft åt att skapa en demokratisk spelare som inte alltid haft turen med sig i tanken men som ofta varit inspiratorisk och oförutsägbar. När Obunden samling går i graven försvinner också en del av den nyckfullhet som präglat åländsk politik. Om det är bra eller dåligt, måste jag få återkomma till senare. Hur som helst. R.I.P. Obs och grattis till de nya katterna i hundgården, M!