Bra dag att sluta fred på

”Hoka Hey!” Så löd stridsropet när indianerna under ledning av legendariske hövdingen Sitting Bull och hans kollega Crazy Horse stormade fram mot överlägsna amerikanska trupper och dess befälhavare, general Custer. Platsen var Little Big Horn och det blev generalens sista strid. Han dog efter en djärv manöver av Crazy Horse som därmed vann slaget men så småningom på ett brutalt sätt skulle förlora kriget.

Fast det är egentligen en annan, om än minst lika dramatisk, historia. Hoka Hey, betyder enkelt uttryckt ”Detta är en bra dag att dö på”. Jag lyfter fram det för att det också är en bra dag att sluta fred på, liksom alla andra dagar. I dag den trettonde mars fast året var 1940 upphörde Vinterkriget sedan Finland och Sovjetunionen (så hette det dåvarande Ryssland) dagen innan undertecknat fredsavtalet.

Finland klarade sin självständighet från Stalins blodtörst men förlorade massor av land, bland annat stora delar av Karelen och sjön Ladoga, fram tills dess delad mellan Finland och Sovjet. Redan följande år uppstod striderna på nytt i form av fortsättningskriget men det är också en lite annan historia.

Likt indianerna slogs finländarna med hjälp av många frivilliga ålänningar för rätten till sitt land, till sin kultur och till sitt liv. Det kostade mycket men historien har senare visat att det var värt det. Frihet kostar på samma sätt som frihet smakar. Jag menar inte att man ständigt ska gå omkring och fundera på detta men jag är förvissad om att historisk insikt skapar framtidens kloka strategier.

Krigets ansikten är olika. Indianerna stred tappert men hade ingen chans och förlorade till sist allt. Detta är tolkningen av slaget vid Little Big Horn av Charles Marion Russell. 

Efter Sovjetunionens anfall på den lilla och nya republiken Finland satte Finland hårt mot hårt och lyckades slå tillbaka den överlägsna krigsmaskinen. Det är inte så konstigt att man i Finland i dag håller ett extra vakande öga på sin granne och dennes förehavanden på Krimhalvön.