160 år sedan smällen
Ja, jag har rätt ofta denna sommar tagit upp sommaren år 1854 då Åland befann sig mitt i världspolitiken. Skälet var Bomarsund och den jättefästning som ryssarna började bygga år 1832 och som framkallade kalla kårar för resten av Europa. En känsla som på olika sätt är bekant även i dag efter det som händer i Ukraina.
Om det var något man absolut inte ville var att ge ryssarna övertaget i och kontrollen över Östersjön. De ryska planerna var storslagna och skulle färdigbyggt omfatta ett huvudfäste i form av en jättelik kasen samt tolv stora försvarstorn, ett militärsjukhus på Prästö, en katedral (som i riktiga städer!), torg och mycket mer. Åland var på god väg att bli en central punkt i det ryska maktspelet.
Samhället Skarpans växte upp intill fästningen och blev en smältdegel av folk. Hade man varit en av dessa rasister som i dag dyker upp lite varstans i samhället hade vardagen tett sig jobbig. Här fanns folk från precis alla hörn av världen och nästan lika många religioner. I dag finns på Prästö som då kallade Dödens ö lämningar av sex olika begravningsplatser i området; en grekisk-ortodox, en rysk-ortodox, en katolsk, en luthersk, en judisk och en muslimsk!
De ryska planerna innefattade världsherravälde och tog sin början i det så kallade Krimkriget som sedan spred sig till Bomarsund. Av det skälet beslöt sig de forna fienderna fransmännen och britterna att utrusta en gemensam flotta med huvudsakligen ett uppdrag: stoppa ryssarna. De allierade länderna anlände sommaren 1854 med sextio fartyg, ett tusental kanoner och 30.000 man vilket i allt väsentligt var mer än tillräckligt. Slaget blev mest en formalitet innan Bomarsundskommendanten Bodisco kapitulerade den 16 augusti.
Efter erövringen erbjöd segrarmakterna fästningen till Sverige vars kung Oscar I tackade nej eftersom han var rädd för vad ryssarna skulle tycka om den saken. Lösningen blev destruktion. Fästningen tömdes på det viktigaste och segrarmakterna apterade dynamitgubbar i varje knut. Den 2 september, i dag för etthundrasextio år sedan, small det inför massor av tillresta och nyfikna ålänningar och en hel värld. Det som blev kvar var stenar som sedan såldes både hit och dit. I dag kan man hitta lämningar från Bomarsund i exempelvis Uspenskijkatedralen och Alexanderteatern i Helsingfors. Smällen hördes bildligt ända till Paris och förärades med en inskription i Triumfbågen. Även i England var glädjen stor efter segern och bara femton dagar efter explosionen döptes en kolgruva i Bedlington, Northumberland, till Bomarsund och så heter byn än i denna dag.
Så här skrev jag i fjol i en hyllning till denna märkesdag. Det är mycket annat som fyllt 160 år denna sommar i anslutning till Bomarsundstiden, till exempel alla Victoriakors.
Även andra är intresserade och insatta i denna för Åland så avgörande tid, till exempel doktoranden Per Högseliuys som i en välskriven debattartikel för tio år sedan skrev så här Under strecket i Svenska Dagbladet.
Boken Imperiets utpost av Graham Robins beskriver också väl Bomarsundstiden. Läs den här i pdf.
Om det var något man absolut inte ville var att ge ryssarna övertaget i och kontrollen över Östersjön. De ryska planerna var storslagna och skulle färdigbyggt omfatta ett huvudfäste i form av en jättelik kasen samt tolv stora försvarstorn, ett militärsjukhus på Prästö, en katedral (som i riktiga städer!), torg och mycket mer. Åland var på god väg att bli en central punkt i det ryska maktspelet.
Samhället Skarpans växte upp intill fästningen och blev en smältdegel av folk. Hade man varit en av dessa rasister som i dag dyker upp lite varstans i samhället hade vardagen tett sig jobbig. Här fanns folk från precis alla hörn av världen och nästan lika många religioner. I dag finns på Prästö som då kallade Dödens ö lämningar av sex olika begravningsplatser i området; en grekisk-ortodox, en rysk-ortodox, en katolsk, en luthersk, en judisk och en muslimsk!
De ryska planerna innefattade världsherravälde och tog sin början i det så kallade Krimkriget som sedan spred sig till Bomarsund. Av det skälet beslöt sig de forna fienderna fransmännen och britterna att utrusta en gemensam flotta med huvudsakligen ett uppdrag: stoppa ryssarna. De allierade länderna anlände sommaren 1854 med sextio fartyg, ett tusental kanoner och 30.000 man vilket i allt väsentligt var mer än tillräckligt. Slaget blev mest en formalitet innan Bomarsundskommendanten Bodisco kapitulerade den 16 augusti.
Efter erövringen erbjöd segrarmakterna fästningen till Sverige vars kung Oscar I tackade nej eftersom han var rädd för vad ryssarna skulle tycka om den saken. Lösningen blev destruktion. Fästningen tömdes på det viktigaste och segrarmakterna apterade dynamitgubbar i varje knut. Den 2 september, i dag för etthundrasextio år sedan, small det inför massor av tillresta och nyfikna ålänningar och en hel värld. Det som blev kvar var stenar som sedan såldes både hit och dit. I dag kan man hitta lämningar från Bomarsund i exempelvis Uspenskijkatedralen och Alexanderteatern i Helsingfors. Smällen hördes bildligt ända till Paris och förärades med en inskription i Triumfbågen. Även i England var glädjen stor efter segern och bara femton dagar efter explosionen döptes en kolgruva i Bedlington, Northumberland, till Bomarsund och så heter byn än i denna dag.
Så här skrev jag i fjol i en hyllning till denna märkesdag. Det är mycket annat som fyllt 160 år denna sommar i anslutning till Bomarsundstiden, till exempel alla Victoriakors.
Även andra är intresserade och insatta i denna för Åland så avgörande tid, till exempel doktoranden Per Högseliuys som i en välskriven debattartikel för tio år sedan skrev så här Under strecket i Svenska Dagbladet.
Boken Imperiets utpost av Graham Robins beskriver också väl Bomarsundstiden. Läs den här i pdf.
 |
| Huvudfästet i Bomarsund skulle ha sett ut så här om inte fransmännen och britterna för exakt etthundrasextio år sedan i dag skulle ha sprängt den i småbitar. Hur man inte ska planera vägar kan man sedan se på datoranimationen där dagens Vårdöväg finns inklämd... Animeringen är gjort av Henrik Juslin medan flygfotot är taget av min gamle vän Sebba Södergård. |
Kommentarer
Skicka en kommentar