Äntligen en åländsk jaktbok!

Årets allra mest givna julklapp för varje människa som vill kalla sig jägare är den splitternya boken ”Vårjakt på Åland” som sammanfattar vår tradition på ett sätt som ingen skrivare hittills lyckats med. Skälet är enkelt. Här ryms alla med. Du hittar texter om hur man tillverkar holkar, om varför folk jagar, hur en riktig stek tillreds, vad jakten betydde förr och mycket annat. En stor del handlar dessutom om kallduschen från EU då större delen av den tidigare jakten förbjöds samt de åländska reaktionerna på domen. Boken är ett tidsdokument på väldigt många vis och beskriver med stor inlevelse och kännedom hur vårjakten utvecklats från en livsnödvändighet till en tradition med oerhört starka rötter i folkligheten och åländskheten.

Jag vågar lova att alla med ens rudimentära insikter i jaktens och jägarens vardag känner igen sig i texterna. Innehållet är brett, precis som det ska vara i en vilig vettaskåra där samtalet löper från lågt till högt och tillbaka igen, som det gör där folk finns och vänskap frodas. Texterna är genuina, händelserna självupplevda och bilderna från verkligheten.

Den åländska vettatraditionen är unik på väldigt många sätt men genom åren svagt dokumenterad. Jag är därför väldigt glad att en grupp jägare, med frivilliga insatser och egen finansiering, både drivit projektet och tagit fram boken tillsammans med PQR Förlag. Heder till arbetsgruppens ordförande Sixten Häggblom samt medlemmarna Håkan Berglund, Jan-Erik Berglund, Kristian Eriksson, Jan Nordin och Torsten Sundblom. De gjorde vad många fler borde göra istället för att bara prata. Det är hedervärt på väldigt många olika vis men framför allt för att de berättar historier som ingen annan lyckats berätta. De sökte rätt istället för fel och mer behövs inte för att göra skillnad.

Själv har jag bidragit med två texter till boken. En om varför det heter vettaskytte och aldrig jakt på Kökar och en som beskriver hur det gick till i Luxemburg när jakten i dess dåvarande tappning förbjöds. Bjuckar här på ett smakprov från Kökartexten tillsammans med några bilder från en minnesrik dag tillsammans med Ingmar Nordlund och Jan-Erik Dahlgren:

”Jan-Erik Dahlgren minns en av de första gångerna han på egen hand gav sig ut för att skjuta guding. Han tog med sig vettarna en tidig morgon till Julholm, nära det så kallade Apotekarfaret i Föglö, placerade försiktigt ut dem på vattnet och tog skydd i skåran tillsammans med sin hagelbössa. 

Och så väntade han.  Och väntade.  Det blåste sydliga vindar vilket aldrig var optimalt för vettaskytte.  

– Allt som hände var att fåglarna kom flygande förbi i god fart och på hög höjd. De visade inte ens ett litet intresse av att sätta sig. Timmarna gick och jag visste att det förväntades av mig att komma hem med byte till middag. 

Till sist blev väntan för lång och Jan-Erik bestämde sig för att pröva några skott på de överflygande fåglarna. 

– Alla jägare får ju nån gång nog av att sitta där i vettaskåren och säga tjena, tjena till de högt flygande bytena, muttrar Dahlgren så här efteråt. 

Ett par ådfågel kom så förbi, guding och åda. 

– Jag rappade till och fick till min förskräckelse se hur ådan skakade till, fortsatte flyga långt bort för att då, plötsligt, landa i ett plask. Död. 

Goda råd blev snabbt dyra för ådor sköt man inte då, lika lite som i dag. Och som vanligt, när man tror att det inte kan bli värre så blir det värre…  För i fjärran såg Jan-Erik en kännspak båt som styrde mot platsen där ådan hade lagt sig. 

– Han hade såklart hört smällen och sett ådan ramla. Jag såg hur mannen i båten böjde sig ner och plockade upp ådan för att sedan styra mot platsen där jag satt. Nu blir det i alla fall en rejäl uppsträckning tänkte jag och såg min jägarkarriär vara över. 

Mannen i båten styrde innanför vettarna så nära land han vågade, kastade i land ådan och ropade med klar och hög röst ”Du gör fan inga om det där!” 

– Det var ju tyvärr länsman som hade varit på rätt plats vid fel tidpunkt. 

Några andra repressalier blev det inte den här gången men Jan-Erik Dahlgren skulle bära med sig visdomsorden för resten av livet. 

– Om jag faktiskt inte gjort om det? Hmmm… Nästa fråga!
Dahlgren skulle senare i livet flytta och bosätta sig på Kökar och där är som bekant ådfågel betraktad som den enda rimliga soppfågeln...

Mer om denna historia och många fler direkt ur den verklighet som jägarna befinner sig i finns i boken som finns att köpa i både bok- och jaktbutiker och på marknader inför jul. Alla skribenter och fotografer har ställt upp gratis och det eventuella överskottet slussas vidare till de åländska jaktvårdsföreningarna för fortsatta viltvårdande åtgärder. Så gör riktiga jägare – man hjälper varandra.

Mer om boken och dess tillkomst kan man också lyssna till i det här förtjänstfulla reportaget från Ålands radio.

Årets julklapp för den riktige jägaren! 168 sidor. Rikt illustrerad. Minst femton olika skribenter. 34 kapitel.

I den nya boken ”Vårjakt på Åland” är texterna en spegel av snacket i vettaskåran som hanterar alla de världsproblem som inte kan lösas på andra platser!

Så här vackert ter det sig när allvettarna läggs ut på ett solvarmt berg på Kökar.

Vännerna och vettaskyttarna Ingmar Nordlund (till vänster) och Jan-Erik Dahlgren delar frikostigt med sig av sina erfarenheter om både det ena och det andra.

För första gången berättar Jan-Erik Dahlgren historien om vad som egentligen hände i jaktstugan på Brändholm i Föglö. Där möttes förr i tiden alla för att jaga sjöfågel och då... finns det grejer att läsa i boken! 

Det var inte bara hallonsaft som man använde förr i världen för att hålla grejerna i skick...

De här vettarna var de första som Jan-Erik Dahlgren år 1956 fick sig tillverkade när han flyttade till Kökar. I dag finns de att se på Brudhäll.

Den här bilden togs tidigare i höstas i samband med en träff där innehållet diskuterades och planerades. Jag var med som en slags konsult, tydligt i bakgrunden! Från vänster projektgruppens ordförande Sixten Häggblom, Torsten Nordberg, Jan-Erik Berglund, undertecknad, Kristian Eriksson och Jan Nordin. (Foto: Ben Johans)