Orienterare visade vägen

Åland har under de senaste veckorna blivit lite tystare i följderna av två lärare som lämnat det jordiska. Först var det Göta Silander som dog i en ålder av 84 år den 18 april. Sedan var det Rita Mattsson, 83, som dog bara två dagar senare. Båda bodde i Mariehamn.

Dessa kraftkvinnor lämnar oersättliga tomrum efter sig i sina respektive familjer och med deras frånfälle försvinner också en stor portion äkta idrottshistoria. Såväl Göta Silander som Rita Mattsson gjorde avgörande insatser inom jämställdheten genom att utveckla sina sporter och locka in tjejerna i idrottens värld. Det kan i dag låta som självklarheter men var något oerhört stort då det hände. Särskilt som idrottsrörelsen som helt kämpade i motvind. Efter kriget ansåg många att det var klokare att bära stenar på åkrarna än tävla om vem som kunde springa snabbast.

Jag har i arbetet med två idrottshistoriker haft möjlighet att sitta och samtala med dessa båda nu framlidna föregångare och tycker det är viktigt att deras berättelser når fler. De var på sin tid två av de klarast lysande jämställdhetsarbetarna som fanns och är därför värda alla tänkbara hyllningar. Vila i frid (fast själv tror jag de två kommer att sätta mer fart även i himlen). I dag återpublicerar jag materialet om Göta Silander. I morgon kommer Rita Mattssons egna ord om karriären.

Göta Silander och orienteringen, från Jomala IK:s 75-årshistorik, utgiven 2005.

Jag träffade Göta för att prata Jomala IK och orientering med henne. Det blev ett samtal om mer än det, bland annat okristliga mötestider! 

Släpp ner Göta Silander var som helst i en valfri skog och hon hittar hem! Så är hon också en av dem som förde in orienteringssporten till Åland och Jomala IK. Göta Silanders karriär som orienterare sträcker sig tillbaka till Grankulla där hon gick i skola 1942-1949. Det var ungefär då som orientering på allvar vann popularitet i Finland. En man vid namn Armas Gustafsson kom till skolan och visade hur det skulle gå till. 

”Alla orienterade”, minns Göta.

Orienteringen fortsatte hon med då hon flyttade först till Ekenäs och sedan till lärarjobb i Kumlinge. Där lärde Göta skolbarnen att orientera utan vare sig karta eller kompass.  

”De var ju skärgårdsbarn som hade bra koll på väderstrecken ändå”, säger hon.Göta placerade ut papperslappar över hela byn, typ ”sök under stenen i nordöstra hörnet av Vikingalid”. 

”Och de hittade nästan alltid rätt”, minns hon. 

Efter tiden på Kumlinge fick Göta Silander först jobba ett år i Sund innan hon 1954 fick tjänst i Strandnäs skolasom på den tiden låg i Jomala. Skolan var helt nybyggd. Vid sidan av jobbet i skolan blev hon snabbt indragen i Jomala IK som en av få kvinnor. 

”Varför det inte var fler? Vet faktiskt inte. Har inte funderat så mycket på det. Jag var med för att det var kul att orientera.” 

Som medlem i JIK:s centralstyrelse blev det många och sena möten. Oftast i skolan men ibland också hemma hos styrelseledamöterna. På agendan stod de mest skiftande ärenden. Ibland var det JIK:s klubbmärke, ibland sommarfest och ibland något helt annat. Man ägnade också mycket jobb åt att få föreningen ordentligt inregistrerad, något som skedde 1958. Föreningen jobbade också hårt för att en ny central idrottsplan skulle byggas mellan Borgberget och Kasberget. Den byggdes senare på den plats den finns i dag, bredvid Prästgården. 

Stämningen var god och snacket drog ibland ut över midnatt. Ordförande Torolf Gustafsson fick en gång med sig ett intyg hem att han verkligen varit på styrelsemöte och inte ute och slarvat! 

”Vi hade alltid väldigt trevligt. Jag ångrar inte en minut av min inblandning i idrottsrörelsen”, säger Göta Silander. 

Orienteringen var på 1950-talet en stor och populär sport på Åland och lägrena avlöste varandra; ibland i Geta, ibland vid lantmannaskolan och så vidare. 

”Inte minst i skolan orienterade vi mycket.”

Det har fortsatt efter det. När den här historiken skrivs år 2005 kan man nu och då se Göta på jakt efter kontroller. 

Det fanns inte så väldigt många sporter att välja bland på Åland på 1950-talet, men skog fanns överallt och orientering var hett. Teven var ännu inget hot mot idrotten. Men helt problemfritt var det inte att ordna tävlingar. Som den gången det ordnades en tävling på Mors dag. Då blev det bannor från en äldre lärarinna som upprört tyckte det borde finnas bättre saker att göra en sådan dag än ränna omkring i skogarna. 

Göta Silander bär på många minnen från sin tid som orienterare. Som den där gången i Sunds och Saltviks skogarna 1954. Efter starten i Lappböle försvann en av flickorna spårlöst. De övriga orienterarna gick skallgång – utan resultat. Till sist visade det sig att hon skjuts av en bilist. 

”Hon hade tappat bort sig och gick ut på en väg och fick lift. Hon borde förstås ha sagt till”, säger Göta Silander. 

Tjejen som tappade bort sig hade inte så lite tur att stöta på en bilist. Bilar var inte direkt varmansegendom på den här tiden. Ett exempel på det från ett av de första lärarmötena, i Mångstekta: 

”Det var bara fyra lärare som hade bil!”

I morgon kommer mer om Rita Mattsson, Ålands i särklass snabbaste gymnastiklärare.

Den här bilden är från 1950-talet då Göta Silander var den åländska orienteringsdrottningen.