Jepp, det blev pyspunka

Så kom den då efter fem månaders havandeskap, den nuvarande åländska landskapsregeringens första viljeyttring i form av årets första tilläggsbudget eller vårbudgeten som den också kallas. Skulle det vara nån slags ordning skulle man kunna läsa budgeten här, men det kan man inte. Hemsidan toppar med offentlig delgivning...

Nu måste man inte vara raketforskare för att inse att min egen syn på denna budget är färgad. I opposition har man inte samma möjligheter att påverka siffrorna som i regeringsställning. Jag måste ändå slå fast att vårbudgeten är väldigt luddigt skriven och fylld mot hot och svepande formuleringar mer än konkreta förslag. Det är synd och det skapar känsla av pyspunka; man klarar sig ett tag men inte långsiktigt.

Självstyrelsemässigt är budgeten ett nerköp, arbetet med kontaktskapande i Finland och Sverige tonas ner och kommunikationschefen försvinner. Det betyder cocooning vilket är det sista Åland behöver. Är man liten måste man vårda sina kontakter och det är lite si och så på den sidan just nu. Det är för mig, till exempel, obegripligt att Ålands lantråd fortfarande, efter fem månader, inte träffat Finlands eller Sveriges statsminister.

Kan inte heller låta bli att blicka tillbaka på den tid som gått. Här är mitt allra första anförande i samband med den allra första budgeten jag var med och hanterade. Mycket av det som då sades då är lika viktigt i dag. Som till exempel:
”Mitt i allt detta ekonomiska krisbygge ska Åland förvandla ett för närvarande strukturellt budgetunderskott på kanske tjugo miljoner euro per år till en budget i balans. Smaka på det. En budget i balans betyder att inkomster och utgifter är i stort sett lika stora för varje år. Och eftersom vi för ögonblicket inte kan göra så värst mycket åt inkomsterna är det på utgiftssidan vi måste jobba.”
Eller:
”Det krävs också djärvhet inför det jobb som väntar. Vi ska till exempel se över den samhällsstruktur som skapat det Åland vi i dag älskar. I går fick vi en viktig väckarklocka i nödropet från Sottunga. Att förändra är ingen enkel uppgift. Det är närmast som ett väldigt schackspel. Flyttar man en pjäs får det konsekvenser på resten av brädet. Ändå måste det göras om vi i längden ska lyckas bygga ett ännu bättre samhälle.”
Kring den första omställningsbudgeten som den dåvarande regeringen lade sade jag så här:

”Jag vill ändå passa på att ge oppositionens företrädare i utskottet min erkänsla för ett väl utfört jobb. För att bygga ett stabilt, inspirerande och tryggt Åland behövs alla sidor. Inte bara regeringsblocket.”


Budgetar är viljeyttringar som i den bästa av världar ska genomföras men i vardagen ibland stöter på hinder. Det här vet också den sittande landskapsregeringen och det var därför presentationen i fredags andades ängslighet och obeslutsamhet. Kroppsspråket avslöjade allt det som inte sades. Man har fromma förhoppningar men dessvärre inga planer. Tvärtom känns det som om oppositionsrollen inte riktigt gått ur (liberalerna) vilket gör att det suddigt tänkta blir det luddigt förklarade. För Ålands bästa hoppas jag landskapsregeringen vore mindre ängsliga och mer handlingskraftiga. Fast, förstås, det är ju inte enkelt att forma egen politik när man ”lånat” sina tankar från andra.


Siffror är siffror och ett sätt att visa vart man vill gå. Men det krävs också konkreta beslut om riktiga åtgärder.

Kommentarer

Populära inlägg