Dagen då Sveaborg föll

Det skulle fan heta Olof Cronstedt denna dag år 1808. Vad han då gjorde eller sade vet ingen i dag levande människa men hans uppgift var att på plats i Helsingfors överlämna Finlands allra klarast lysande fästning Sveaborg till ryssarna som därmed övertog hela Finland som dittills hört till Sverige. Så här skriver Populär Historia om fallet.

Överlämnandet blev ytterst odramatiskt då ingen svensk kom till undsättning. Att de inte gjorde det berodde inte på bristande mod eller resurser. De var helt enkelt inte på det klara med vad som väntade. En månad tidigare hade nämligen Olof Cronstedt känt hur golvplankorna började knaka och gjort en överenskommelse med ryssarna att fästningen skulle överlämnas den 3 maj år 1808 såvitt att Sverige inte tyckte annorlunda. Detta bud nådde av olika skäl och med hjälp av rysk förhalningsteknik aldrig Stockholm. Där fick man reda på vad som hände först samma dag, den 3 maj.

Därför var det inte så skojigt att heta Olof Cronstedt denna dag. Cronstedt blev för alltid en förrädare och ynkrygg och att hans historia var storslagen spelade inte längre någon roll. Kedjor är som bekant aldrig starkare än den svagaste länken. Mot bakgrund av att ha gett upp Sveaborg spelade exempelvis segern vid Svensksund ingen roll. Cronstedt blev för alltid förknippad med kapitulation och feghet.

Sveaborg hör i dag till Finlands allra mest populära besöksmål och där kan man i dag bland annat se kanoner som i tiderna även försvarat Åland.

Den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg skrädde inte orden efter kapitulationen. Så här diktade Runeberg:

O liv! Den man, vars skuld det var
att denna tårflod rann,
en gång den skönsta lager skar,
som någon hjälte vann:
den svenska flottans största glans,
dess seger vid Svensksund, var hans.

Dock om sitt ljus, sin glans en värld
utav hans klinga fått,
om solar bleknat för hans svärd,
skall han föraktas blott.
Det blir hans lön för hans bedrift
på klippan där med Ehrnsvärds grift.

Du älskar, yngling, ton och sång,
vår forntid älskar du;
kanhända sjunger du en gång,
vad jag förtäljer nu;
då giv hans svarta bragd sin dag
men hölj i natt hans namn som jag.

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,
välv ej på den hans brott;
må ingen rodna för hans skam,
den drabbe honom blott.
Den, som förrått sitt land, han har
ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm,
man ställt till Finlands stöd,
nämn honom blygd och hån och harm
och skuld och straff och död.
Det är blott så, han kallas bör,
det är att skona den som hör.

Tag allt vad mörker finns i grav,
och allt vad kval i liv,
och bilda dig ett namn därav
och det åt honom giv;
det skall dock väcka mindre sorg
än det, han bar på Sveaborg.

Olof Cronstedt som han såg ut då han levde. Konstnären är obekant.