Kvinnorna får betala



Vid gårdagens plenum var det betänkandet från finans- och näringsutskottet som debatterades i Ålands lagting. Jag valde att lyfta bristen på jämställdhetsanalys när det gäller inbesparingar. Ska man spara på mjuka värden är nämligen risken stor att kvinnor betalar ett högre pris än män och det är inte jämställt och det skapar inte trygghet på hela Åland.

Så här ungefär föll orden:

Talman,
när krisen är ett faktum, alltså på riktigt skarp, finns en urgammal hedersprincip som heter att kvinnor och barn ska hjälpas först. Den är numera inte oomstridd och den är tveksam och gammalmodig ur jämställdhetssynpunkt men den har ändå praktiserats. Avsikten är såklart att de mest utsatta ska värnas vilket är en slags allmänmänsklig uppträdandekod. Ålands landskapsregering gör tvärtom i tilläggsbudgeten och tycker kvinnor och barn ska betala planerade inbesparingar. Jag saknar en analys kring detta i debatten.

Finans- och näringsutskottet har tidigare räknat fram ett hållbarhetsunderskott på cirka sjutton miljoner euro. Så har det i stort sett varit sedan år 2011, några år har sedan dess gått bättre och några sämre, beroende på vilka investeringar som genomförts. Klumpsumman är sist och slutligen lite för liten för att täcka de utgifter Åland har och det är ett stort problem.

Samhällsbygge är en komplicerad uppgift. Det ska skötas omsorgsfullt och så rättvist som möjligt. Jag har i några replikskiften tidigare i dag lyft frågan om det finns en jämställdhetsanalys i föreliggande budgetförslag och är fortfarande väldigt betänksam över den kyla gentemot främst kvinnliga arbetstagare som tilläggsbudgeten uppvisar och som får stöd i betänkandet från finans- och näringsutskottet. Man får känslan av att nu ska det sparas, kosta vad det kosta vill.

Tilläggsbudgeten rymmer två konkreta sparförslag. ÅHS’ kostnader ska sänkas med två miljoner euro år 2017 och kommunerna ska till följd av lägre landskapsandelar spara fyra miljoner euro under åren 2017 och 2018. Här ska man minnas att själva avsikten med just landskapsandelarna är att säkerställa barndagvård, skolan och äldreomsorg för medborgarna.

Trots remissdebatten där vi var många som lyfte jämställdhetsfrågorna och rättviseaspekten hittar jag inte med ett enda ord något resonemang i betänkandet om dessa åtgärder är rättvisa och jämställda. Observera, här ifrågasätter jag inte om inbesparingarna är nödvändiga. Jag frågar mig om de är rättvisa och går tillbaka till regeringsprogrammet från i höstas där lantrådet Katrin Sjögren skriver:

”Landskapsregeringen har det övergripande ansvaret för att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jämställdhetspolitiken ska bidra till att förändra strukturerna i samhället så att detta blir möjligt.”
Dessa ord är omöjliga att missförstå. Män och kvinnor är ännu inte jämställda, när det till exempel gäller löner, men ska bli det vilket jag och Centern varmt stöder.

Vidare kan det inte ha undgått någon att begreppet barnperspektiv nämns i alla möjliga sammanhang för att understryka vikten av att göra kloka saker som våra barn blir trygga och modiga av. De nu planerade åtgärderna motarbetar på flera sätt de planerna.

Talman,

Jämställdhet, kvinnors makt att forma sina egna liv och vikten av kloka och förhoppningsvis välutbildade unga har präglat debatten och är viktiga delar av hela Åland. Mot den här bakgrunden är det utomordentligt underligt att en jämställdhetsanalys av dessa besparingar, totalt sex miljoner euro, inte nämns i finans- och näringsutskottets betänkande. Det finns två enkla, viktiga och väldigt självklara frågor som borde besvaras:
  • Hur drabbar de planerade inbesparingarna kvinnor i förhållande till män?
  • Vad är konsekvenserna av besluten för våra barn?
Eftersom jag saknar detta har jag gjort lite research. Det är inte så svårt. Åsub är en guldgruva. Det ska ändå sägas. Statistik är statistik och kalkyler är kalkyler. Men trots det visar min lilla genomgång två besvärande fakta: Det är kvinnor och det är barn som ska betala de aviserade inbesparingarna. Männen klarar sig betydligt lindrigare.

Vi börjar med kommunerna. Medellönen för kommunalt anställda var i oktober år 2014 3.064 euro per månad. Översätter man det rakt av betyder det att man med fyra miljoner euro betalar 109 anställdas löner. Jag vet att detta inte är hela sanningen, det tillkommer sociala avgifter och investeringar och lite annat. Den absoluta merparten av kommunernas utgifter handlar ändå om löner till personal som ägnar sig åt barndagvård, skola och omsorg. När det ska sparas i kommunerna är det anställda det går ut över och i förlängningen dem vi säger att vi vill värna. Jodå, jag har siffror på detta också.

Av totalt 1.383 heltidsanställda är 77 procent kvinnor och 23 procent män. De flesta av de kommunalt anställda hör till grupperna lärare, servicepersonal och vård- och omsorgspersonal. De är tillsammans 867 personer eller 63 procent av alla så kallade kommunalare. Denna grupp på 867 personer är till över 80 procent kvinnor. Därmed är det ett faktum. Ska man spara fyra miljoner euro på kommunerna är det kvinnorna som får betala och i förlängningen de minsta barnen, alla skolelever samt de äldre som byggt det samhälle vi nu förvaltar.

Tar vi ÅHS är könsfördelningen ännu tydligare. Av organisationens 1.000 anställda är närmare nittio procent kvinnor. Här vill landskapet spara två miljoner euro utan att ställa sig frågan om det är rättvist ur jämställdhetssystem?

Jag vill med det här resonemanget inte egentligen ifrågasätta behovet av att dra ner på offentliga utgifter men jag är starkt fundersam om det som planeras är det rätta och därför saknar jag jämställdhetsanalysen. Det handlar om de två enskilt viktigaste strukturerna för att den åländska vardagen ska fungera; kommunerna och deras möjlighet att skapa samhällsservice samt ÅHS och deras förutsättningar för att ta hand om de som drabbas av sjukdom.

I utskottsarbetet har därför Centern valt att reservera sig mot de aviserade sparförslagen som på ett oförtjänt vis slår mot främst kvinnor. Jag skulle vilja ha sett ett resonemang kring detta och läst svaret på de oerhört viktiga frågorna: är detta god och rättvis politik? Och varför läggs större börda på kvinnorna än på männen?

Så här ser det ut när det debatteras i lagtinget. I talarstolen står vice talman Veronica Thörnroos.

Kommentarer

Populära inlägg