Historielöst om Åland

Det blev en rätt stökig inställning i Ålands lagting i går då det pratades självstyrelse, Ålandsöverenskommelsen och studier. Det hela blev en uppvisning i hur man från Ålands landskapsregerings sida vaknat för sent för att stiga upp tidigt.

Hanterandet av denna för åländsk ungdom avgörande fråga bär tecken på historielöshet. Jag lyssnade till minister Tony Asumaas innantillästa svar på spörsmålet och slogs av att begreppen självstyrelse och Ålandsöverenskommelsen med enstaka undantag knappt nämndes i anförandet. Av allt att döma eftersom självstyrelsen tydligen inte är viktig för ministern som i sitt svar gjorde en jämförelse mellan finländska och åländska betyg vilket inte överhuvudtaget har något med saken att göra. Åland är Åland och Finland är Finland och i denna fråga spelar vi i olika lag, tack vare Ålandsöverenskommelsen. Ålänningar ska, enligt min mening, betraktas som svenskar när det gäller utbildning.

Detta debacle som drabbat oskyldiga åländska ungdomar handlar om att Sverige glömt bort, eller i vart fall inte kommit ihåg, Ålandsöverenskommelsen och att Åland missat att tillräckligt tydligt påminna Sverige. Ja, det är kanske bådas fel men det torde vara mer i Ålands intresse än i Sveriges att våra åländska ungdomar ges möjlighet till högre utbildning på svenska. Det var nämligen precis det som våra förutseende företrädare insåg. När Nationernas Förbund år 1921 gav Finland suveränitet över Åland garanterades den åländska befolkningen genom Ålandsöverenskommelsen sin självstyre, språkskydd (av svenskan) och åländskt jordinnehav. Överenskommelsen ingicks mellan Sverige och Finland och underströks av till exempel utrikesminister Anna Lindh som för femton år sedan sade så här i Sveriges riksdag:

”Samarbetet mellan Sverige och Åland är nära och gott. Som exempel på detta kan nämnas den positiva lösningen av frågan om omräkning av betyg för åländska studenter som vill studera vid svenska högskolor.”

I fjol upprepade nuvarande utrikesminister Margot Wallström löftet. Ändå står vi där vi står i dag och jag tror det beror på viss historielöshet och att man från åländskt håll inte lyft Ålandsöverenskommelsen på det sätt som borde gjorts. Spörsmålssvaret tyder nämligen på det. Det handlar mycket om teknik men ganska lite om politik. Man för ett resonemang om förändringar och det är riktigt, sådana kommer och går. Men, och detta är viktigt, Ålandsöverenskommelsen består. Den är lika aktuell i dag som den var för snart etthundra år sedan. Sverige har lovat Åland att ställa upp för att våra svenskspråkiga ungdomar ska garanteras möjlighet till utbildning på sitt eget språk eftersom Finland inte mäktar med det. Redan för hundra år sedan insåg Nationernas förbund att språkfrågan skulle bli utmanande och satte därför ner foten och förhandlade fram Ålandsöverenskommelsen. Den är därför i dag lika aktuell som då.

Ålands självstyrelse och Ålandsöverenskommelsen är anledningen till att Åland existerar. Det är resultatet av hårt arbete och ibland en kompromisslöshet. När det gäller till exempel vårt svenska språk har vi varit benhårda, på Åland är det svenska som gäller. För att vi ska kunna fortsätta utveckla vår självstyrelse krävs dock mer än friska ben och starka armar. Vi behöver utbildning på vårt svenska språk och det har Sverige garanterat och det måste vi ständigt påminna dem om. Är man liten måste man se till att höras.

Ska nånting gott komma ur detta hoppas jag begreppen självstyrelse och Ålandsöverenskommelse i fortsättningen är något som landskapsregeringen och alla lagtingsledamöter aldrig någonsin glömmer bort att påminna omvärlden om. Och oss själva.

I går på eftermiddagen i Ålands lagting där Ålandsöverenskommelse och självstyrelse inte längre betyder vad det gjorde förr.

Morgonen inleddes med besök av centerveteranerna, människor som varit med och skapat den självstyrelse som i dag tycks glömmas bort av allt fler.