I år är JAG först

Det är antagligen en reaktion som jag får skylla på förfädernas kamp på stäppen, då männen gick på alla fyra och letade mat till kvinnan som väntade med barnen i grottan. Alltså långt innan nöje blev prioritet ett för nutidsmänniskan medan ansvar och annat elände förpassades längre ner på listan.

För mitt i konversationen över brunchen ombord på ms Eckerö i går morse fick jag syn på något som fick mitt sällskap (förlåt mig, ni vet vilka ni är) att förvandlas till statister. Jag kunde skönja deras munnar öppnas och jag kunde se deras gester men jag hörde inte vad de sade och jag begrep inte vad de visade.

Utanför ventilen (som fönster heter till sjöss) kom nämligen två välbekanta gestalter flygande. Deras vingar touchade nästan men ändå inte vågkammarna under deras exakta och genom årtusenden inprövade och kalibrerade flykt. Ett ovant öga hade missat dem men jag som under oräkneliga timmar mött vårsolens första strålar i havsbandet förlorade grepp och tid och rum när de två gudingarna svepte förbi.

Jodå, gudingar var det och två var de till antalet. Positionen var strax efter Grisslehamn och istäcket hade för ögonblicket förpassats till Eckerösidan. Solens glittrade på ett sätt som lite tidigare fick busschauffören att utbrista i en lovsång till Penninglotteriet! ”För om ni har sådan här tur nu, kan det bara bli bättre”, sade mannen som måste vara ett sant föredöme för precis alla som handskas med turister och besökare. Meddelande till Eckerölinjen: vem det än var som körde morgonturen från Cityterminalen till Grisslehamn. Hälsa honom att precis sådär ska en busslast människor hanteras.

Tillbaka till gudingarna. Vid bordet bredvid satt moster Kerstin och hennes man Paul och vidimerade gudingspaningen (tack för det!). När fokusen släppt och jag på nytt kunde ta in ljud och bild visste de berätta att ejdrarna (alltså andra sådana) också legat kvar i Karlby ända fram tills isen lade för någon vecka sedan. Och det är väl som jag alltid trott. Kökar är inte som andra platser. Tack och lov!

Därmed är det alltså klarlagt att våren nu på riktigt och ganska snart står för dörren. Och om inte lantrådet lägger i backen alltför mycket ska jag snart sitta på de yttersta kobbarna igen och göra det som mina förfäder gjort sedan urminnes tider. Jag ska vänta på klipporna och jag ska skjuta en guding och steka den till en anrättning som andas framtidstro, styrka och smak. Inte för att jag måste. Men för att jag kan och vill.

Dessa två gudingar har inget med texten ovan att göra. De är blott en illustration. Det är, ovanlig nog, inte heller Daniel Eriksson som tagit bilden.

Kommentarer

Populära inlägg