Sommarprat 2007, del 4

Jag vill se mer egna ideér, egna initiativ, mer individualism, mer nya lösningar. I dag råder ett stort glapp mellan det privata åländska näringslivets orädda överlevnadskraft och kreativitet sett i förhållande till det offentliga Ålands vi-gör-som-vi-alltid-gjort-så-går-det-nog-bra-syn på tillvaron. Det är som om kärran vore spänd för hästen. 

Det finns en en överhängande risk att många av oss som i dag bor på Åland lever i ett tillstånd av allt otydligare identitet. Vi har varit obändiga öbor beroende av ingen. I dag skaffar vi parkeringsskivor för brinnkära livet. Vi förbjuder snus, vi får inte jaga sjöfågel, det är förbjudet att prata i telefon i bilen, man får inte använda badshorts i simhallen och man får absolut inte sälja rökt fisk utan tillstånd. Då har jag inte ens nämnt bumprarna eller det allmännas allt tydligare vilja att driva utveckling och bygga hus istället för att skapa förutsättningar för andra att göra samma sak. Åland är på många sätt på väg att bli ett curlingsamhälle som till varje pris ska sopa banan för invånarna. I dag fattar alla att det inte är ett bra sätt att göra så mot sina barn. Men det går tydligen fortfarande bra att bygga ett samhälle genom intensiv sopning.

Miss Otis regrets she is unable to lunch today är en klassiker. Men tillbaka till Curlingsamhället.

Till nytta för vem? Frågar jag mig allt oftare? Är det så här vi bygger ett samhälle som är det bästa möjliga för invånarna? Är vi så till den milda grad kuvade av folk omkring oss att vi inte längre förmår bygga som vi själva vill? Har vi tappat perspektivet? Gått från det nödvändiga helikopterseendet till rännstensplirandet?

I så fall finns saker att lära från andra.

En av många spännande människor jag mött i mitt jobb för IGA och öspelen var en ordförande för typ kommunstyrelsen på Isle of Wight och full av visioner för ön. Han har enträget malt på hur han vill att Isle of Wight ska se ut om tio år. Inte med hjälp av tankesmedjor och lulllulliga seminarier. Han har gjort det jag tycker en ledare ska göra, måla upp en vision och sälja in den. Sånt tycker jag är viktigare än snus och sjöfågel. På Åland ägnar vi oss för mycket åt att agera brandkår, istället för att bygga flamsäkra hus.

Jag är ett söndagsbarn och därför född med extra mycket mylla i fickan. I alla fall förr trodde man en sådan person har mycket tur. Det skriver jag gärna under på. Jag har haft en himla massa tur i livet. Viktigast är såklart familjen, men sedan kommer nog mina vänner från min uppväxt. Vårt gäng består av ett drygt halvt dussin killar som hållit ihop sedan småstadieåren. Vi jobbar med extremt olika saker men delar en uppväxt och känner varandras personligheter både utan och innan. Sånt skänker enorm trygghet. Vi har gått genom glädje och sorg, fester och kriser och betygsjakt och lärare och föräldrar men fortsätter ändå utvecklas. I dag har till och med några av oss utvecklat en musiksmak som i alla fall något höjer sig över det vi rockade till 1980. Fast lägg på Ballroom Blitz och vi förvandlas till discodjur på ett ögonblick.

Som vi höll på till Sweet under våra ungdomsår i Godby. Som vi hängde upp planscher på Andy, Steve, Mick och Brian i våra rum. Musikaliskt sett var ingen av dem troligen några giganter, men oss fick de lätt på kroken. I just det läget hade vi gett vad som helst för att få dra på oss de glittriga kläderna, platåskorna och alla paljetter. Vad vi aldrig fattade var att det inte bara räcker att vara annorlunda, man måste sköta sig också.

Ta Brian Connelly, ledfiguren i Sweet. Hans karriär gick snabbt, fast åt fel håll. Han började i privatjet men stod plötsligt en dag på 1990-talet i Arkens restaurang och sjöng eller inte sjöng tillsammans med ett helt nytt band. Vad som var playback och vad som inte var det är omöjligt att säga. För mig blev hans darrande händer och knän de bestående minnena. Vår hjälte hade till följt av hårt leverne blivit ett vrak och han dog följaktligen bara några år efter Ålandsbesöket. Efter uppträdandet debatterade vi hårt i gänget om det var bra eller inte bra att se Brian på det viset. För att vara så kloka som de är, är de ibland väldigt konstiga, mina vänner. Men de är snälla. Så snälla att de låtsats glömma bort kvällen för två år sedan då jag på scen sjöng Mustang Sally på mitt eget 40-årskalas. Djisus, hur det måste ha låtit. Förlåt The Commitments, nu är det er tur.

Vi närmar oss slutet på dagens Sommarprat. Jag hoppas ni har tyckt det varit lika kul att lyssna som jag tyckte det var att göra det. Jag har i dag hyllat dem som gör saker annorlunda än vi andra. Jag tror att det är de som gör skillnad. Det är dags att gå tillbaka till Runeberg och Fänrik Stål.

Att det är de man inte tror ska klara biffen som till sist gör det märkte General Sandels när han kom fram till den dödligt sårade Sven Duva. Han låg vid foten av bron han så tappert försvarat. 

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an, Det var ej någon obekant, det var en välkänd man; Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött, Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött. 

”Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli", Så talte generalen blott, "den visste mer än vi; Den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm, Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

För Sven Duva gick det på tok trots att han var annorlunda. Men han dog som en hjälte. Många andra som är annorlunda går det bättre för. Här mina vänner kommer Sir Tom Jones från det vackra Wales. När hans stjärnstatus passerat bäst före datum många gånger om ställde han sig på scen och gjorde ny succé. Lyssna och njut, var dig själv och gör inte som alla andra. Gör skillnad! Tack för att du orkat stanna hela programmet. Glad sommar!

Även i år finns det sommarpratare i Ålands radio. Har bara lyssnat på Anders Hellberg som var uppfriskande och utanför boxen tänkande. I morgon ska jag också lyssna. Då är det Mathias Wiklöfs tur. Det kan bara bli succé när han börjar!