En text som räddade liv

I dag är en glädjens, spänningens och framtidens dag då de åländska grundskolorna startar efter sommaren. I trafiken kommer tusentals unga skolelever att finnas som inte fanns där i går. De är inte vuxna. De har inte omdöme. De vet inte med säkerhet att bilarna är dödliga vapen.
I dag ska det råda glädje och förväntan på de åländska vägarna som fyllts av skolbarn. Det är allas vårt ansvar att så faktiskt sker.
Därför är det de vuxna som måste tänka längre och se runt hörnen. För visst vill vi att det ska vara en glädjens dag? Författaren Stig Dagerman skrev novellen ”Att döda ett barn” som jag tror jag drömde om många år efteråt. Samtidigt tror jag texten gjort mer för trafiksäkerheten i Sverige än vilka fartskyltar och bumprar som helst. (I ärlighetens namn var det faktiskt på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande som Dagerman skrev novellen 1948.) Läs den och inse sedan att det är på dig som förare det hänger. Kör försiktigt. (Filmversionen finns att se längre ner.)

Att döda ett barn
Av Stig Dagerman
Det var en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart ska klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnorna skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golvet och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.

Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden, skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de ska åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt, långt ut. Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsättet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och nyter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

Men samtidigt som manen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen, öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet, som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor, står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan, som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn, är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas, och modern säger åt sitt barn att springa till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på fiskarna som slår och ingen viskar till det, att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.

Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen, far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser popplarna och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk, bred väg och ute på slätten går det finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn, sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga.

Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn, är han ännu lycklig och en minut innan en kvinna skriker av fasa, kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela denna sista minut ingenting annat se än en blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet pressat hårt mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor, som ännu inte fått dricka sitt kaffe, utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barn sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt köpa socker och skickat sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en en gång lycklig man som dödat det.

Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som ha dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som har dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda.

Men så obarmhärtigt är livet mot den som har dödat ett barn att allting efteråt är försent.

Orkar man inte läsa kan man se den på film istället:


Kommentarer

  1. Den här borde ingå i körkortsutbildningen. Man borde vara tvungen att se filmen innan man kruxar sig igenom frågorna...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg