Bob Beamon och hoppet

Den adertonde oktober år 1968 var inte vilken morgon som helst för tjugotvåårige längdhopparen Bob Beamon från stadsdelen Jamaica i New York. Han befann sig i Mexico City och hade med nöd tagit sig till final i OS. I kvalificeringen presterade han först två underkända hopp innan han lyckades klara kvalgränsen i det sista försöket. Storfavoriten och landsmannen Ralph Boston hade dominerat stort och tagit sig till finalen med nya olympiska rekordet 8,27. Beamon gick in som fjärde hoppare i finalen och med ett rykte att ha svårt med plankträffen. Då hände det.

Bob Beamon sprang med sina 1,90 långa kropp exakt nitton steg, träffade plankan perfekt och susade iväg bortom de optiska instrumentens räckvidd. Hoppet var långt insåg alla men ingen förstod hur långt det var innan det gamla måttbandet av metall hade rullats ut. Hoppet mätte svindlande 8,90 meter och skulle bli ett världsrekord som stod sig till år 1991 då Mike Powell hoppade 8,95 vid VM i Tokyo, ett världsrekord som står sig än i dag. Beamons språng var en förbättring av det tidigare världsrekordet med 55 centimeter! Efter detta jättehopp lyckades Bob Beamon aldrig mer, som längst nådde han 8,33. Ändå är 8,90 fortfarande i dag, fyrtio år senare, OS-historiens längsta hopp.

I dag fyller Bob Beamon sextiosju år och är följaktligen värd våra gratulationer!

Även hemma på Åland är längdrekord svårslagna. Till exempel har ingen presterat bättre än vad Nåtöbon Håkan Lindberg gjorde 1964 på Idrottsparken i Mariehamn (nuvarande Wiklöf Holding Arena). Om det rekordet skrev jag så här i historiken Ålands Idrott som utkom tidigare i år:

Inte sedan den då 19-åriga sprintern Håkan Lindberg en augustidag 1964 fick till jättehoppet som bar 7,36 meter har någon ålänning hoppat längre. Hoppet gjorde han i samband med SFI-mästerskapen i tiokamp i Mariehamn. Hans egen far, Unto Lindberg som i tiderna var med och bokstavligen byggde Idrottsparken, stod i publiken och såg på när sonen raderade ut sitt tidigare rekord som var på 6,93. Lindberg visste det inte då men fick senare reda på att jättehoppet räckte till en femteplats i hela Europa det året.

Det var en stor dag för ung man men aldrig i sin vildaste fantasi trodde väl Håkan Lindberg att rekordet skulle finnas kvar 48 år senare. I ärlighetens namn tänkte han inte så mycket på rekordet just då när det hände. Håkan var en naturbegåvning som sprinter och avverkade rekordlopp i en strid ström. (Ofta i kamp med Roger Jansson; min anm).

Av dessa skulle överraskande många överleva inte bara år utan flera decennier. I dag är alla krossade utom det ”omöjliga” längdrekordet.

Ålands främsta längdhoppare Håkan Lindberg, Mariehamn, hissar pokalen. Vid hans sida står från vänster Lasse Wiklöf, Mariehamn, och Erik Pellas, Finström, till höger om Lindberg har vi Claes Ekström, Mariehamn, Rune Andersson, Jomala och Helmer Lindström, Föglö. Bilden togs i samband med Svenska Finlands Idrottsmästerskap i Österbotten år 1962.

Jättehoppet i Mexico, Bob Beamon: