Till minnet av Paavo Nurmi

I dag har det faktiskt gått hela fyrtio år sedan den finländske löparlegenden Paavo Nurmi snörde av sig skorna för sista gången, sjuttiosex år gammal. Han var den tidens allra störste medel-och långdistansare med tjugotvå officiella och tjugoen inofficiella världsrekord samt nio OS-guld! Vad inte alla känner till i dag var att hans värsta konkurrent inte stod att finna ute i världen utan på Åland. Han hette Frej Liewendahl och sprang som vinden. Om det har jag skrivit i Ålands Idrott, Historien om en ö och dess hjältar från 1897 till 2012.

Här tänder Paavo Nurmi OS-elden i Helsingfors  sommaren 1952.

Kapitlet om Frej Liewendahl och Paavo Nurmi lyder i förkortad version så här:

”Som en fullständig nykomling reser Frej Liewendahl i maj till Helsingfors för uttagningstävlingar till Paris-OS samma år. Han reser hem med en Parisbiljett och ovationer från överraskade finländare ringande i sin öron. Den snabbfotade ålänningen har presenterat sig. Uttagningsloppet på 1.500 meter är långt på förhand vikt för den store hemmalöparen Paavo Nurmi. Han motsvarar förväntningarna, enligt tidningen Åbo Underrättelser:

”Nurmi tog visserligen kort efter starten ledningen. Han lät aldrig sin seger på allvar hotas. Då ett varv återstod, skedde den stora överraskningen. En för huvudstadspubliken okänd löpare ryckte oemotståndligen fram, belade andra platsen och löpte sista varvet med utomordentlig och vinnande stil. Det var ålänningen Liewendahl.”

Frej Liewendahl kvalar in som tvåa efter Paavo Nurmi på 1.500 meter och blir fyra på 3.000 meter. Finland olympiska kommitté är lika överraskade som alla andra men agerar snabbt. Liewendahl tränas av landets elittränare J. Mikkola och blir snabbt kompis med såväl Paavo Nurmi som Hannes Kolehmainen. 

Det bär genast iväg på träningsläger i Lahtis, till Paavo Nurmis stora förtret. Han hade gärna velat ha sin nyvunne vän närmare sig. Lahtisträningen är ingen höjdare. Frej Liewendahl ådrar sig dubbelsidig lungkatarr och får tillbringa Lahtistiden i sjuksängen istället för på löparbanorna. Ändå tror Mikkola på den unge ålänningen och låter honom följa med till Paris.

 Från ingenstans kommer 21-årige Frej Liewendahl upp i den yppersta eliten. Loppet i Paris-OS refereras i Idrottsbladet:

”Liewendahl hade ingen lätt uppgift mot amerikaner, engelsmän, italienare, australiensare och fransmän. Ännu då han under klockklang gick upp på sjunde, strax därpå sjätte plats, måste man misströsta om Mikkola-adeptens möjligheter att i det ganska utdragna fältet slå sig fram till den finalgivande andraplatsen. När han mitt på bortre långsidan drog förbi femman och fyran i trevlig stil, kunde en nordisk optimist nästan hoppas få se honom klämma amerikanen. Till och med när jänken upphanns vid ingången till sista kurvan och passerades vid utgången, ansågs den friskt knatande italienaren tio meter framför honom säker mot attentatet. 30 meter från mål var även maccaronigossen expedierad av den unge ålänningen. Och det var så eftertryckligt att italienaren fann för gott att kasta omkull sig i längdhoppsgropen!”

Tydligare än så kan man inte beskriva dramatik på en löparbana. I 1.500-metersfinalen blir Liewendahl slutligen åtta på tiden 4.00,03. Strapatserna lämnar inte Frej Liewendahl oberörd. Sommarens sjukdomar tar ut sin rätt. Trots stark Parishetta deltar Liewendahl i försöksheatet på 3.000 laglöpning. Han klarar sig bra och skulle haft plats i finallaget om kroppen inte givit upp. 

Den löpstarke ålänningen tvingas avstå finalloppet som Finland till sist vinner. Närmare en olympisk guldmedalj har en ålänning vare sig förr eller senare varit. Efter Paris-OS reser Frej Liewendahl till Amerika för tävling och träning. Han blir där i ett år. Och kommer hem med en överraskning. Ännu snabbare fötter.

1926 gör Liewendahl vad väldigt få lyckats med. I ett 1.000-meterslopp besegrar ålänningen Paavo Nurmi, ”Löparnas konung”, på tangerade finska rekordtiden 2.31,2. Publiken gillar inte tilltaget utan står kvar helt tyst. Men Paavo Nurmi vet bättre, han gratulerar sin konkurrent med orden att det var en ”hälsosam läxa”. Tillsammans ska de senare tillsammans med två andra finländska löpare samma sommar krossa världsrekordet på 4 x 1.500 meter.

1920-talet är decenniet då idrotten vinner mark på Åland. Till vardags tävlar folk mot varandra på is och snö, på kobeten och landsvägar. Man eggar varandra att försöka ännu lite. Frej Liewendahl är mannen på mångas läppar. Men han är inte ensam. 

Paavo Nurmi i sin krafts dagar, här vid OS i Antwerpen år  1920 där han tog tre guld och ett silver.

På skjutbanan kämpar en ensam gestalt med sitt skytte. Det är farm. kand. Karl-Johan ”Johnny” Hellström från Mariehamn som i likhet med Frej Liewendahl reser till Helsingfors och blir dubbelmästare i militär- och precisionspistol. Mästarmärkena delas ut av själve presidenten P.E. Svinhufvud. Fast lika överraskande kommer inte Hellströms triumf. Han tar hem president Ståhlbergs vandringspris för tredje gången och får därmed behålla det för evigt. 

Vi skriver nu 1928 och uppbyggnaden av åländsk idrott går vidare. En tennisklubb bildas efter att man i flera år har idrottat under lösare former. Det planeras också för ett nytt OS, den här gången i Amsterdam. Frej Liewendahl, i bättre form än kanske någonsin, får av synnerligen oklara skäl ingen biljett till Amsterdam. Senare ska det avslöjas att det handlar om språkkrav. Finländska ledare med förbundsordförande och senare presidenten Urho Kekkonen i spetsen kräver att Frej byter sitt svenska efternamn Liewendahl mot något mer finskklingande vilket storlöparen vägrar. Frej Liewendahl tar detta hårt och avslutar i praktiken sin elitsatsning. Hans beslutsamhet och handlingskraft ska han senare komma att använda som framgångsrik bokhandlare i staden och som pådrivande ordförande för Ålands turistförbund. 

En som däremot får följa med till OS är Johnny Hellström! Storskytten som sadlat om från pistoler och gevär till boxning. Han går som welterviktare och får åka till Amsterdam. Hellström vinner sin första match mot en sydafrikan, förlorar den andra mot en fransman och är ute ur turneringen. Hellström återvänder till USA där han redan tillbringat en stor del av sin tid och blir proffsboxare fram till 1930 då en skada tvingar honom att sluta. 

Frej Liewendahl lämnar Finland för Sverige försommaren 1928 och flyttar hem till Åland 1930. Det börjar oturligt med att han bryter foten i samband med ett träningspass på Lilla holmen. Istället väljer han att vara med på den administrativa delen av idrotten och väljs in i IFK:s styrelse och blir dess ordförande 1932.”