Ord om EU och Norden

Okej, jag erkänner. Dagens anförande i lagtinget blev i vart fall inte för kort. Men bra och viktigt! Läs själv, det handlar om Europa och Norden och kullager och dynamit.

Så här såg det ut tidigare i dag i Ålands lagting. Jag pratade om Norden och EU och det goda exempel som Norden i dag utgör; för Europa och resten av världen.

Talman,

Åland är en liten part i Norden och Nordiska rådet är inte det tyngsta av organ i jämförelse med till exempel EU-parlamentet. Just därför är det en ynnest och en möjlighet att få stå här och prata om "Norden i EU - EU i Norden", som vår övergripande rubrik lyder.

Låt mig börja med att slå fast att vi i dag lever i en bättre värld än vi gjorde för sextio år sedan. Det kan tyckas självklart men är ett viktigt resultat av bland annat de unioner och råd som bildats i Europa och i Norden. Förr vaktade vi varandra och gjorde vårt bästa för att gynna de egna, ofta på bekostnad av de andra. I det arbetet fanns tullar, lagar, begränsningar, stenhårda passmyndigheter, ibland visum och nästan alltid misstänksamhet.

I dag råder nya tider. Nationsgränser är kanske inte förhandlingsbara men trots det, tack vare unioner, mindre betydelsefulla. Människor föds och dör alltmer sällan på samma plats. De växer upp, höjer blicken, söker nya mål, flyttar bort och hem och bort igen. De lever på ett sätt som anstår den moderna människan. Den verkligheten är ett resultat av utsträckta och öppna händer och en vilja att skapa rätt hellre än fel i sökandet efter den egna lyckan. I detta enkla faktum har vi skälen till det liv i oftast överflöd och trygghet som vi, till skillnad mot väldigt många andra, lever. Detta skapar ett behov av nya gemensamma lösningar, inte minst inom området socialpolitik, som inkluderar hela Norden. Jag är övertygad om att Norden och även Europa kan hantera detta.

Gårdagens hårdnackade protektionism och vapenskrammel har ersatts av pragmatism och en vilja att finna lösningar istället för att upprätta hinder. Detta insåg såväl Norden som Europa i ett tidigt skede. I svallvågorna efter andra världskriget begrep Europa och resten av världen i den kranka blekhet som kriget skapat det nödvändiga i att till varje pris sätta stopp för mer dödande.

Lösningen för Europas vidkommande blev år 1951 Europeiska kol- och stålgemenskapen, det embryo som i dag utvecklats till en union som flätat samman tidigare fiender och förmått länder att ta hand om varandra och montera ner onödiga handels- och gränshinder, medborgarna till fromma. Norden tog exempel och fattade året därefter beslutet att bilda Nordiska rådet. Resten av historien är uppmuntrande, det går att göra skillnad. Helsingforsavtalet som konkretiserade de tidigare ganska yviga visionerna undertecknades tio år senare och utgör än i dag den grund på vilket det nordiska samarbetet har utvecklats. Som bekant firade vi i går Nordens dag till minnet av just Helsingforsavtalet.

Av olika skäl kom Åland med i denna nordiska gemenskap först år 1983. Sedan dess har Åland och Finland i ett ofta nära och förtroendeskapande klimat byggt ett samarbete inom ramen för det nordiska. Många av oss minns den stolthet vi kunde känna när vår egen Olle Salmén tronade som president för det Nordiska rådet och med sin slagfärdighet och politiska klokskap kunde sätta agendan för hela Norden. Det hade knappast lyckats utan det samarbete unionstanken skapade.

Europa var förvisso först med att börja bygga sin gemenskap. Norden lyckades sedan snabbare och på många sätt bättre och mer genomgripande. Tack vare Helsingforsavtalet och de viktigaste samarbetsområdena gick de nordiska länderna snabbt från att vara sig själva närmast till att omfatta en gemensam nordisk tanke. De övergripande målen handlade om sjukvård, ekonomi, miljö, rättsväsende, social trygghet, trafik och internationellt samarbete. Målet var färre handelshinder, större frihet i gränsområden, samarbete ambassaderna emellan och ett gemensamt varumärke hela regionen till fromma. Mycket av det som då beslöts gör vårt liv lättare i dag. Det ger våra ungdomar möjligheter att välja bland många alternativ. EU är på god väg att lyckas med samma sak även om det fortfarande råder en misstänksamhet de europeiska länderna emellan, ibland till följd av kulturella skillnader och sociala tillkortakommanden, ofta en oförmåga att sätta sig in i den verklighet som grannarna lever i. Genom att anamma den nordiska tanken är det min övertygelse att tilltron till varandra skulle öka. Sist och slutligen gör och agerar folk ungefär likadant överallt.

Hur ska då det nordiska samarbetet synas bättre i EU? Det finns ju inte egentligen någon gemensam nordisk EU-plattform, särskilt som varken Norge, Färöarna, Island eller Grönland är med i den unionen. Samtliga av de nordiska länderna är dock med i Schengenavtalet vilket är en bra början på vägen mot framtiden. Vi har också att hantera det faktum att EU blivit en betydligt starkare aktör än det nordiska rådet och även utgör en union som har inflytande över såväl lagstiftning som statsfinanser.

Här får vi aldrig glömma att Norden består av tjugosex miljoner köpstarka och tillväxtinriktade människor vilka med hjälp av hårt arbete och praktiskt handlag har skapat samhällen vilka är förebilder för stora delar av resten av världen. Våra öppna gränser ligger bakom idrottsliga framgångar och kulturella förebilder. Det är ingen slump utan en direkt följd av den demokrati som sedan hundratals år tillbaka byggt vårt nordiska välfärdssystem. Bland det första vi borde göra som ett led i att nordifiera Europa är att exportera vårt skolsystem där börd och förmögenhet inte gör skillnad när det kommer till vidareutbildning. Nu ser inte det nordiska skolsystemet exakt likadant ut överallt men grundtanken, att alla har rätt till utbildning, är densamma. Om det är något vi lärt oss av historien är det att utbildade människor bygger bättre samhällen. Det finns många skäl att mot denna bakgrund lägga mer vikt på att skapa ett ännu starkare Norden, rentav och kanske i formen av en förbundsstat för att bygga en motvikt till EU. Som samarbetsministern Veronica Thörnroos förtjänstfullt lyfte i sitt anförande är Norden en av Europas klart starkaste ekonomier vilket är ett starkt argument i vilken förhandling som helst. Ett starkare Norden med en mer praktisk syn på lokala frågor skulle lösa många bekymmer för Åland.

Vi lever i Norden inte på lika bördiga marker som man gör längre söderut. Vi har genom åren tvingats anpassa oss till ett liv som växlar kraftigt. Våra bostäder ska klara minus fyrtio grader och plus trettio. Vi får oftast bara en skörd per säsong som vi ska leva på under resten av året. Vår infrastruktur är utmanande och våra naturresurser svåra att nå, förädla och sälja. Jag tror att det är förklaringen till våra framgångar. De nordiska folken har under tusentals år lärt sig leva i samklang med naturen och förutsättningarna. Det har gjort oss starka och uppfinningsrika. Det är ingen tillfällighet att så många världsomvälvande uppfinningar har sitt ursprung i de nordiska länderna. Operativsystemet Linux är finlandssvenskt. Pappersgemen kommer från Norge. Kylskåpet och dynamiten är svenska innovationer liksom kullagret, fyren och mycket annat. I dag ser vi hur det nordiska kulturarvet sprids inte minst bland författare som toppar bestsellerlistorna över hela världen och musikartister som står för underhållning härifrån till andra sidan jorden. Allt detta är en direkt följd av den nordiska välfärdsmodellen och utbildningssystemet.

Norden är i allt väsentligt en framgångssaga. Området hör till världens absolut rikaste och mest konkurrenskraftiga. Här råder trygghet, vi har en befolkning som toppar nästan alla så kallade nöjdhetsmätningar i världen. Vår korruption är minimal och vi har spetskompetens inom medicin, nanoteknologi och miljöteknik. Våra medborgare är fria och bildade och mer jämlika än på de flesta andra platser i världen. Under de senaste åren har vi dessutom byggt upp stor kunskap och insikt i behovet av att bygga ett hållbart samhälle. Allt detta förpliktigar till att dela med oss till andra.

Just nu finns det två bra exempel på vilken specifik tyngd det nordiska samarbetet har i vår omvärld. Det första är oroligheterna i östra Europa där vi har att göra med ett instabilt Ryssland och nervösa grannländer. Det är bra att Nordiska rådet visar ett aktivt stöd gentemot våra grannar och att vi från vår neutrala horisont understöder ett fortsatt fredsarbete. Det andra exemplet är Skottland som med historien som stöd vill närma sig vårt nordiska samarbete och hitta en internationell plattform som passar dem bättre än de samarbeten de har i dag.

Mot denna bakgrund vore det till exempel nyttigt om EU kunde ta exempel från Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet i arbetet med att synliggöra även självstyrande områden och inte bara nationalstater. Nordiska rådet är kanske inte av största betydelse i realpolitisk mening men som förebild är exemplet Norden svårslaget.

Vi ska lära oss av det som händer i Europa, men vi ska också se till att lära européerna tänka mer nordiskt. Norden har över tid tagit ansvar för stora delar av hela världen. Kanske rentav i högre grad på andra platser än i själva Europa. I så fall är det dags att börja nu och genom att lyfta fram våra respektive fördelar och framgångar är jag övertygad om att vi kan göra såväl EU som Norden både starkare och klokare.

Tack för ordet.