Vila i frid, Tranströmer

Det var naturligtvis inte planerat men en tankeliknande händelse likväl. Ingen har som poeten Tomas Tranströmer hyllat våren och att han tog upp årorna i förrgår, precis när våren börjar sträcka på sig, är följdriktigt. Tomas Tranströmer lyckades dö som han levde, i samklang med våren.

Jag har aldrig haft väldigt lätt för att tränga in i dikternas värld, med några få undantag. När det gäller Tomas Tranströmer har jag haft bättre lycka. Hans texter har varit begripliga även för mig och hans ämnen sådana jag själv skulle valt. Han dog i förrgår åttiotre år gammal efter ”en kortare tids sjukdom”. Ett rätt normalt slut på ett liv som de senaste tjugofem åren präglades av den stroke som tog talet ifrån honom i november år 1990.

Trots stroken gav han aldrig upp och så sent som år 2011 fick han det Nobelpris som han egentligen borde fått mycket tidigare. För den vetgirige kan det också vara värdefullt att veta att Tomas Tranströmers förfäder hade Ålandskoppling. I alla fall om man ska tro den här stamtavlan.

Tranströmer har jag lyft vid några tidigare tillfällen också i denna blogg. Här när det handlade om våren år 2012 och här när jag sommarpratade i Ålands radio.

Ha en fin lördag och hylla gärna Tomas Tranströmer till exempel genom att läsa tio metaforer som listas i Expressen. Ett exempel:

UR ”VINTERNS FORMLER” (från ”Klanger och spår”, 1966) 

Tre svarta ekar ur snön.
Så grova, men fingerfärdiga.
Ur deras väldiga flaskor
ska grönskan skumma i vår.

Han var bruten av sjukdom sedan år 1990 men hängde sig kvar och förändrade världen på sitt eget vis och med sina egna ord. Tomas Tranströmer är död men hans ord finns kvar för alltid.

De första gudingarna kom samtidigt som Tomas Tranströmer gick bort. Det är naturligtvis ingen slump utan naturens eget sätt att hylla en av sina främsta berättare. Bilden är från ÅSS i dag på morgonen. 

Till och med blommorna i Esplanaden slog ut i morse.