Då blev det generalfel
I dag är det tvåhundratio år sedan amiral Horatio Nelson fick sin statsbegravning i London. Han hade dött året innan i samband med slaget vid Trafalgar då han dels vann sin största seger men samtidigt förlorade livet ombord på sitt fartyg Victory. Det var då han hissade den berömda signalen ”England expects every man to do his duty” vilket de också gjorde och utplånade den spanskfranska flottan. På sin dödsbädd i sin koj fick amiralen beskedet att slaget var vunnet varpå han svarade ”Thank God, I have done my duty!” och så dog han. Nelson hör allt sedan dess till Englands allra mest uppburna krigshjältar.
På Isle of Wight finns en seglarförening benämnd Royal Yacht Squadron. Dess anor går tillbaka till år 1815 och klubben beskyddas av drottning Elisabeth själv vars make, prins Philip varit kommodor. Den hör till världens mest förnäma klubbar. I samband med ett större öspelsmöte på Isle of Wight höll jag en gång ett tal på just den klubben inför en massa människor från Isle of Wight och resten av medlemsöarna. Mitt upplägg kretsade kring Horatio Nelson vars efterlämnade brev pryder väggarna i klubben. Budskapet var att Nelson själv hade varit stolt över Isle of Wights kamp och beslutsamhet för att bli öspelsvärd. Jag höll på ett tag och tyckte allt gick bra tills en man i publiken ryckte mig i ärmen och viskade ”han var amiral, inte general”.
I min iver att knyta ihop historien med nutiden hade jag kallat Storbritanniens störste hjälte för general Nelson istället för amiral vilket kan låta som en petitess men inte är det. Vissa saker gör man bara inte, som till exempel att kalla en amiral för en general.
Precis då kom vår egen unika demilitarisering väl till pass, likt Houdini kunde jag säga ”Jaja, men därifrån jag kommer finns ingen militär så därför har vi lite svårt att hålla kolla på alla titlar...”
Och det gick vägen och förhoppningvis har även amiralen själv förlåtit mig där han sitter på sin molntapp.
På Isle of Wight finns en seglarförening benämnd Royal Yacht Squadron. Dess anor går tillbaka till år 1815 och klubben beskyddas av drottning Elisabeth själv vars make, prins Philip varit kommodor. Den hör till världens mest förnäma klubbar. I samband med ett större öspelsmöte på Isle of Wight höll jag en gång ett tal på just den klubben inför en massa människor från Isle of Wight och resten av medlemsöarna. Mitt upplägg kretsade kring Horatio Nelson vars efterlämnade brev pryder väggarna i klubben. Budskapet var att Nelson själv hade varit stolt över Isle of Wights kamp och beslutsamhet för att bli öspelsvärd. Jag höll på ett tag och tyckte allt gick bra tills en man i publiken ryckte mig i ärmen och viskade ”han var amiral, inte general”.
I min iver att knyta ihop historien med nutiden hade jag kallat Storbritanniens störste hjälte för general Nelson istället för amiral vilket kan låta som en petitess men inte är det. Vissa saker gör man bara inte, som till exempel att kalla en amiral för en general.
Precis då kom vår egen unika demilitarisering väl till pass, likt Houdini kunde jag säga ”Jaja, men därifrån jag kommer finns ingen militär så därför har vi lite svårt att hålla kolla på alla titlar...”
Och det gick vägen och förhoppningvis har även amiralen själv förlåtit mig där han sitter på sin molntapp.
 |
| Amiral Horatio Nelson då det begav sig. |
 |
| Så här kommunicerade man i samband med slaget vid Trafalgar år 1805. ”England expects every man to do his duty”, lyder signalen. |
Kommentarer
Skicka en kommentar