Historien om dalern

För tjugofem år sedan fick Ålands penningautomatförening (Paf) hela det finländska finansetablissemanget att sätta både morgon-, lunch- och eftermiddagskaffet i fel strupe. Det handlade om en ny valuta vilket var det sista republiken Finland i det läget behövde. I samband med en skrift inför Paf:s femtioårsjubileum skrev jag en story om denna vår som skakade hela Finland och samlade de flesta ålänningar. Texten är lång men förhoppningsvis läsvärd:


Så här var de tänkta att se ut, mynten som skulle bli Ålands helt egna. Republiken Finland uppskattade inte tilltaget lika mycket som ålänningarna...
Det råder inga som helst tvivel att Finlands Banks chefdirektör Rolf Kullberg, 60, bränt sina proppar denna vårdag år 1991. Det är inte så konstigt. Först kom den stora recessionen som ska tvinga honom binda marken till EMU för att om möjligt stabilisera den finländska valutan. Därtill den historiskt höga arbetslösheten, politiska strider och ett stundande EU-medlemskap. Då, när läget var som alla besvärligast, lanserade Åland sina första egna mynt…

Innan vi når fram till vredesutbrottet i Finlands Banks flotta direktionsrum våren 1991 går vi tillbaka till sommaren 1989. Fem män samlades till ett i alla avseenden diskret möte i dåvarande Ålandskontoret som fanns i Stockholms handelskammares lokaler. Ärendet på listan var kanske inte revolutionärt men heller inte oförargligt; långt därifrån skulle det visa sig. Från Trelleborg kom Alf Näslund, ofta kallad ”Trelleborgs idéspruta”. Näslund hade en cv som räckte långt. Han var en av upphovsmännen till det europeiska taxfreekonceptet inom handeln. Han hade tagit fram Trelleborgs eget mynt år 1977 och därmed kallats upp till Riksbanken som förklarade att ”hit men inte längre” med budskapet att det räcker nu. Näslund lyssnade inte riktigt. I dag finns trettiotre olika stadsmynt som kan användas som betalningsmedel i Trelleborg. För som Alf Näslund uttrycker det: 
”Det är egentligen inte tillåtet att ge ut en egen valuta, men det finns ingen straffpåföljd.”

Som kuriosa kan också nämnas att Alf Näslund även hade tagit fram det första konvertibla myntet mellan franc och riksdalern på den gamla svenskkolonin S:t Barthélemy året innan, 1988.
Alf Näslund hade vidare dragit igång en jättefestival hemma i Trelleborg och rörde och förde i det mesta i den skånska staden. Han var rätt och slätt en av alla dessa entreprenörer som behövs för att nya saker ska hända. Själv förklarar Näslund sin filosofi så här: 
”Lycka är inte att lyckas, det är när man precis är på väg att lyckas som är det bästa. När man väl lyckats är man redan på väg till nästa steg.”

Tydligare än så är det svårt att beskriva sann skaparkraft. Och den här gången hade Alf Näslunds blickar riktats mot Åland som i allt väsentligt var ett eget land men saknade en egen valuta…

De andra fyra som mötte upp denna sommardag kom från Åland och var Bjarne Lindström, då planeringschef vid det som kallades Ålands landskapsstyrelse (i dag Ålands landskapsregering), Pafs vd Lars Porko, styrelseordförande Christer Jansson samt dåvarande verkställande direktören för Ålands turistförbund, Anders Ingves. Där och då diskuterades för första gången införandet av ett nytt åländskt myntslag; dalern. 
Skälen var många och passade bra in i Alf Näslunds kreativa ådra. Den åländska självkänslan skulle utan vidare få ett lyft, den åländska profilen skulle stärkas både nationellt och internationellt, turismen och därmed resten av näringslivet skulle antagligen vinna på projektet. Dessutom är myntsamlare ett kapitalstarkt släkte som med säkerhet skulle visa stort intresse för världens nyaste valuta. Egna åländska pengar skulle därmed kunna ge ansenliga intäkter, både direkt och indirekt.

Nu var männen runt bordet inte blåögda. De insåg mycket väl riskerna. Egna åländska mynt skulle inte möta jubel från finländskt håll, frågan var bara hur långt Finland skulle gå för att stoppa projektet. Mot den bakgrunden var det synnerligen viktigt att reda ut den lagliga grunden för det hela. Ingen av de fem ville sluta i fängelse om det gick att undvika. 
Detta första möte följdes av många fler och bland annat ett studiebesök till kungliga danska myntverket i Köpenhamn. Allt ägde rum under mycket hemlighetsfulla former. Planerna fick under inga som helst omständigheter läcka ut. Efter hand ramlade svaren på olika frågor in och även den komplexa juridiska bilden blev skarpare och mynnade ut i att det inte fanns några lagliga hinder för att ge ut egna åländska mynt. Men. Sannolikt skulle finska myndigheter ändå försöka ingripa för att förhindra utgivningen, trots avsaknad av juridiskt stöd.

Om man samtidigt denna sommar 1989 hoppade över till Helsingfors i Finland kunde man troligen hitta Finlands Banks chefdirektör Rolf Kullberg sitta vid skrivbordet med djupa rynkor i sin panna. Han hade med järnhand skött sin och landets bank sedan 1983 och hade skapat finansiell frihet av dittills för Finland okända mått. Innan dess var han mångårig styrelseledamot av banken och även tjänsteman vid finansministeriet. Mycket av den finländska penningpolitiken var ett resultat av Kullbergs tankekraft.
Före avregleringen av bankerna skötte Finlands Bank räntor, växelkurser samt valutaaffärer. Inget hände utan Finlands Banks godkännande. Det finländska bankväsendet hade sedan under 1980-talet avreglerats och den tidigare hårt styrda branschen hade glatt gett sig in i en lånekarusell som kom att skapa en kasinoekonomi och miljardskulder vilket så småningom ledde fram till en ekonomisk kris av historiska mått. Innan allt var över i mitten av 1990-talet hade arbetslösheten stigit till 36,7 procent! Kostnaden för att reda ut hela härvan skulle uppgå till åtta procent av bruttonationalprodukten, värst av alla de nordiska länderna vilka mer eller mindre samtliga genomled liknande finansiella problem.
I ett försök att stabilisera valutan och återskapa förtroendet och stabiliteten för den finländska ekonomin band Finlands Bank den finska marken till det europeiska monetära unionen (EMU) år 1991. Detta lyckades inte utan året därpå tvingades man släppa kopplingen till EMU, devalvera valutan och lämna den finska marken flytande, ett monumentalt misslyckande för högste chefen. Rolf Kullberg ville själv lämna banken vid denna tidpunkt men övertalades av dåvarande presidenten Mauno Koivisto att stanna kvar. Det blev ändå inte långvarigt för i april 1992 tog han tidig pension efter ett bråk med nya statsministern Esko Aho om ekonomisk politik.
Sådana utmaningar hade Rolf Kullberg att hantera i sitt dagliga uppdrag. Vad han för ögonblicket minst av allt behövde var ytterligare problem. Men det skulle han få, faktiskt när tidpunkten var som allra sämst och utmaningarna för Finlands Bank som allra störst.

År 1989 blev 1990 och den hemliga planeringen för den åländska dalern gick vidare. Namnet var ingen slump och kunde lätt kopplas till det gamla dalermyntet som användes då Finland hörde till Sverige. Den fonetiska likheten med amerikanska dollar kom också väl till pass. Avsikten var att dalern skulle kunna användas som handelsmynt på Åland utan att för den skull bli en egen valuta. Den skulle få exakt samma värde som dåvarande finska marken. Lite övergripligt uttryckt skulle dalern hanteras som man på Åland behandlat den svenska kronan vid sidan av den finska marken.
Sekretessen var total och trots att diskussionerna var omfattande läckte inget ut.
Ålands landskapsstyrelse gav klartecken liksom postverket, de åländska bankerna, handelskammaren och Ålands köpmannaförening. Så småningom beslöts att myntet dalern skulle tillverkas i tre olika valörer, 10, 50 och 100, och ges ut fredagen den 26 april år 1991, en symboliskt laddad dag. Ålands flaggas dag infaller den sista söndagen i april vilket detta år inträffade söndagen den 28 april. Sista vardagen före den stora flaggdagen skulle alltså ägnas åt helt nya pengar!

Ålands penningautomatförening lät skapa organisationen Ålands Mynt som blev huvudman för projektet. Målet sattes högt och beställningen blev djärv; femtiotusen 10-dalermynt, tjugofemtusen 50-dalermynt samt tjugofemtusen 100-dalermynt. På framsidan av samtliga mynt präglades det åländska vapnet, hjorten. På baksidan sattes tre typiska åländska segelfartyg.
Designern Pär Nylander i Jönköping valde en jakt för 10-dalermyntet i mässing, en märssegelskonare för 50-dalermyntet i kopparnickel och en fyrmastad fullriggare till 100-dalermyntet i silver.
Myntgravören Kent Mikkelsen i Köpenhamn stod för gravyren. Den eventuella förtjänsten av verksamheten skulle som vanligt när det gäller Paf gå till den tredje sektorn men i det här fallet i första hand till en ny räddningskryssare till Ålands sjöräddningssällskap.
Därmed var huvuddragen klara och det blev läge för lansering vid tre samtidiga presskonferenser i Mariehamn, Helsingfors och Stockholm. Genomslaget blev större än någon någonsin vågat hoppas på. Själva genomförandet hade planerats av en reklambyrå i Malmö för att även på den sidan minimera risken för läckor.

Året 1991 var ett på många vis avgörande år för hela Finland som ännu befann sig i förstadiet till den stora depressionen, i spåren efter den stora avregleringen av bankerna. Det var dessutom valår och samlingspartiets statsminister Harri Holkeri hade förlorat valet till förmån för Centerns Esko Aho. Osäkerheten kring framtiden var stor. Valutakrisen, EU-inträdet, arbetslösheten, internationella oklarheter. Med mera. En annan detalj i det övergripande spelet var den högaktuella tillblivelsen av Ålands förvaltningsdomstol, landets första. När daleraffären exploderade pågick arbetet som hårdast med att göra Åland mer självständigt från Finland; i juridisk mening. Trots dalerkrisen lyckades det projektet. Ålands förvaltningsdomstol skapades år 1994 som ett resultat av en idé som först ”kommen i säck innan den kom i påse”.

Mot den bakgrunden ska man alltså se onsdagen den 20 mars 1991, tre dagar efter det finländska riksdagsvalet och den dag som Paf och ålänningarna bestämt sig för att berätta om sin nya valuta.
Effekterna blev omedelbara, internationella och delvis förutsägbara men till delar mycket tuffare än förväntat. Statsministern Harri Holkeri som bara tre dagar tidigare förlorat sitt jobb var tydlig efter att hört om planerna:
”Sätt åt de jävlarna!”

Han menade ålänningarna och deras tilltag att som han uppfattade det utmana självaste finska marken, den valuta som redan var under en historiskt hård press. Vad Finland absolut inte ville veta av just nu, eller för den delen förr eller senare, var några planer på en egen åländska valuta. I synnerhet inte detta år då även planerna på nya och egna åländska bilskyltar godkänts av Finland. Självstyrelsesymboler är inget man i Finland direkt jublat över. Det har man inte gjort sedan sommaren år 1922 då Nationernas förbund tillerkände Finland rätten till Åland som samtidigt gavs en långtgående självstyrelse. Det finns de som hävdar att Finland ända sedan dess har gått omkring och väntat på att ålänningarna ska ledsna på det här med självstyrelsen och rätta sig i ledet…

Men medan statsministern i Finland slog i taket över nyheten om den åländska dalern jublade stora delar av resten av världen och beskrevs av The European som ”Rebel Islanders Hit the Jackpot” med underrubriken ”Breakaway Isle of Aland”. I stort sett samtliga nyhetsmedia av betydelse toppade med nyheten om den nya valutan. Dessutom blev även planerna på egna åländska nummerskyltar offentliga i samma veva varför euforin bland ålänningarna var i stort sett total.
Allt såg ut att gå helt enligt planerna. Finland grymtade men resten av världen hurrade och den åländska stoltheten kände nästan inga gränser. Cynikern skulle antagligen ha sagt att det såg för bra ut för att vara sant och så var det naturligtvis även den här gången men det skulle ta många turer och tillstöta många komplikationer innan Dalerprojektet var överstökat och Ålands Mynt förpassat till historien. 
Första stora slaget var internt och kom från den socialdemokratiska oppositionen i Ålands landsting. De yrkade på misstroende för regeringen för att daleraffären skulle riskera relationen gentemot Finland. Särskilt begreppet ”egen åländsk valuta” var oklokt hävdade de. Just den skrivningen var heller inte Paf-ledningen helt nöjd med och förklarade att det hela bottnade i ett misstag och att man inte alls avsåg att skapa en ny valuta utan snarare nya mynt. Det rådde vid denna tidpunkt ingen brist på missförstånd. 
Samtidigt som bråket i landstinget pågick fick intresserade ålänningar lämna in sina teckningsrätter för de första dalermynten. Erbjudandet har gått ut till alla hushåll och Paf förväntade sig relativt stort gensvar och hoppades på att sälja några tusen set. Det blev 12.500 beställningar. 56 procent av alla ålänningar, i alla åldrar, beställde! Frågan är om det gensvaret och den marknadspenetrationen går att hitta någon annanstans i den moderna affärs- och marknadsföringshistorien.

Ålänningarna sade alltså JA alltmedan landstinget förberedde sig på misstroendedebatt, något som inleddes i början av april år 1991, bara några veckor efter att nyheten spritts för första gången. Debatten blev yvig, hetsig, känslosam och svår. Till skillnad mot nästan alla andra debatter i det åländska parlamentet drog den dessutom storpublik. Folk vallfärdade för att höra argumenten med egna öron. Oppositionens huvudanförande hölls av Barbro Sundback som undrade ”hur lantrådet Sune Eriksson tänker lösa den konflikt med statsmakten som dalern har gett upphov till.”
Här blev retoriken inte alldeles enkel att följa. Eriksson försvarade och förklarade sig med att landskapsstyrelsen ”hade fått information och inte gått emot projektet, vilket betyder att man har stött och fortfarande stöder det”. Han vidhöll dock att landskapsstyrelsen endast gett tillstånd till penninginsamling och inte till införande av ett nytt myntslag och överlät ansvaret på Pafs styrelse. Där satt till exempel Pekka Tuominen, stark socialdemokrat och därmed en av de som i landstinget kritiserade daleraffären. Detta fann lantrådet Sune Eriksson underligt:
”Eftersom han (Tuominen) i misstroendet efterlyser debatt hade han säkert för sin egen del samt antagligen även för sina politiskt likasinnades räkning kunnat driva den frågan i det forum där den hörde hemma, nämligen i Pafs styrelse.”
Pekka Tuominen svarade i stort sett lika luddigt:
”Eriksson antyder att jag företräder socialdemokraterna i styrelsen fast han vet att det inte är så. Jag är invald av handikappförbundet, vilket jag har påpekat tidigare.”
Efter några dagars debatt och ett för åländska förhållanden storpolitiskt gräl blev det omröstning som inte lämnade utrymme för tvivel. Misstroendet röstades ner den 10 april med siffrorna 19-6. Paf hade därmed vunnit en stor seger i och med att i vart fall hemmapubliken stod på deras sida. På finländskt håll var ilskan fortfarande stor.

Fredagen den 12 april var den första lasten dalermynt tänkt att anlända till Mariehamn. Här ska man minnas ordern ”Sätt åt de jävlarna”. Lastbilen med de första femtusen samlarseten fanns ombord på Viking Lines Kalypso med destination Mariehamn. Då meddelade tullen att hela lasten omedelbart skulle beslagtas vid ankomst. Pafs jurist Ulf Andersson fick uppdraget att försöka förhandla med tullchefen Sven Långström som i ett invecklat resonemang jämförde dalerlasten med narkotika; i juridisk mening.
Medan detta samtal pågick lyckades man tack vare högtalarsystemet ombord få tag i chauffören på Kalypso. Han fick i uppdrag att lossa sin myntlast ur bilen och istället låsa in lådorna i fartygets förvaringsboxar och köra i land med tom bil. Så blev det trots att tullchefen Långström i sista stund bytte fot och slog fast att lasten inte skulle beslagtas. Då var det redan för sent och dalerseten fick sig en extra rundtur i skärgården ombord på Kalypso.
På den direkta frågan vad som till att börja med fick tullchefen att agera så kraftfullt blev svaret att det absolut inte handlade om påtryckningar från Finland men att det förelåg ”vissa motsägelsefulla muntliga uppgifter om varans beskaffenhet”. Följdfrågan om varifrån de uppgifterna kom blev heller inte helt klarlagd:
”De kom från det ena och det andra hållet”, löd svaret till Nya Ålands reporter.

Dalerförsändelsen kom i land och dagen D närmade sig. Den 26 april skulle lanseringen äga rum och man kan bara tänka sig känslorna hos den finländska statsmakten som redan från början ställt sig avog mot projektet. Dalern måste stoppas, på något annat vis är det omöjligt att tolka det som sedan hände.

Det började med finska Post & Tele och dess generaldirektör Pekka Vennamo, tidigare bland annat trafikminister i Holkeriregeringen. Han var inte imponerad över den förstadagsstämpel som hans kontor på Åland tagit fram med anledningen av dalerutgivningen. Där stod ”Ålands första mynt”. Den ordalydelsen var synnerligen olämplig upplystes den åländske postchefen Torsten Wikstrand om av sin chef. Två år senare skulle den åländska posten i enlighet med den nya självstyrelselagen bli självständig men på den här tiden var man i händerna på Helsingfors. Resultatet av det hela blev att man använde vanliga stämplar och att Wikstrand kallades till poststyrelsen i Helsingfors för att förklara den åländska postens inblandning i affären. 
Just posten hade varit ett besvärligt kapitel mellan Finland och Åland. Åland hade sedan år 1984 gett ut egna frimärken till Finlands stora förtret och trots deras motstånd. Troligen eftersom frimärken liksom flaggan och mycket annat är viktiga symboler i det ständigt pågående arbetet med att utveckla självstyrelsen gentemot statsmakten.

Nu skred också Finlands Bank på allvar in i handlingen och utfärdade ett officiellt dekret där samtliga finländska banker förbjöds sälja åländska daler. Detta riktade sig särskilt mot de finländska svenskbygderna där dalern applåderades och såldes med god framgång. Därmed hade Paf och ålänningarna regeringen, poststyrelsen samt Finlands Bank mot sig. Det var inte nog med det. När stämningen var som mest uppjagad ringde den åländske polismästaren Björn Andersson till Paf med ännu mer dåliga nyheter. Om dalern spreds innan dess eventuella laglighet klargjorts skulle han och hans mannar ingripa.
”Det är vår sak att förebygga brott”, meddelade han som förklaring och förnekade, ungefär som tullchefen gjort tidigare, att det hade förekommit påtryckningar från Helsingfors. Nu tvingades också lantrådet Sune Eriksson agera eftersom han i allt högre grad börjat skönja hur förhållandet mellan de åländska politikerna och deras finländska kolleger närmade sig bottenfrysning. Eriksson bad Paf avvakta och skjuta upp den planerade utgivningen av dalern den 26 april. En bedrövad Paf-ordförande Christer Jansson kallade därmed den fredagen för ”en svart dag i Ålands historia”.

Protesterna kom omedelbart och några hundra åläningar gick ändå till postens huvudkontor i centrala Mariehamn för att hämta ut sina daler. Förgäves. Paf hade till sist gett upp och gått in i ledet och ungefär nu är vi framme där denna text började – i det tungt inredda direktionsrummet på Finlands Bank där Rolf Kullberg och hans närmaste tog emot lantrådet Sune Eriksson, ordföranden Christer Jansson och vd Lars Porko. Det serverades kaffe och som man gör innan formella möten börjar ägde lite småprat rum. Sune Eriksson försökte lätta upp den annars ganska tryckta stämningen och sade lite urskuldande något i stil med att ”Vi tyckte ju det här var en bra idé vi…”
Längre än så hann han aldrig. Kullberg som då var på slutet av sin bankchefsbana var pressad av betydligt större frågor än den åländska dalern och brände alla proppar i det han levererade en utskällning som började med ”MEN DET TYCKER INTE JAG!” och fortsatte med en monolog som inte lämnade några som helst tvivel om vad Finlands Bank ansåg om allt detta. Innan de förstod vad som hänt stod ålänningarna ute på gatan i Helsingfors igen.

Fortsättningen efter allt detta är både juridiskt och politiskt svår och alla turer obegripliga även för de mest insatta. Finländska Centralkriminalpolisen (CKP) förhörde såväl ministrar som tjänstemän och skickade två man till Trelleborg för att delge Alf Näslund misstanken om ”konspiration mot republiken Finland”. Några rättegångar blev det aldrig, allt bråk tonades så småningom ner. Slutresultatet blev hur som helst att dalern aldrig gavs ut men att Finlands Bank, antagligen i vetskap att deras case i juridisk mening var svagt, köpte upp hela dalerupplagan och i gengäld försåg Åland med ett jubileumsmynt. Överskottet blev stort och räckte bland annat till en ny räddningskryssare för Ålands sjöräddningssällskap, ungefär som tanken var från början.

Folkhumorn levde goda dagar i daleraffärens efterspel. Lokala krukmakaren och glasblåsaren Jussis Keramik Ab meddelade att man tagit fram en nöddaler för att ge ”depressionen ett hårt slag på skulten”.
Nöddalern var tillverkad av ”spillmetall som varierar beroende på vad som finns tillgängligt” och att den kan ”fritt bytas mellan vem som helst – mot vad som helst. Byteskursen är endast avhängig av respektive människas driftighet och önskemål”.
Nöddalern kan vidare ”endast införskaffas i Jussis Keramiks lokaler i Mariehamn och Tervakoski. Vi är villiga att slänga detta löfte i papperskorgen så fort en tillräckligt stor och välrenommerad bank kommer med ett attraktivt bud. Nöddalern får inte transfereras till följande öar i större mängder än man själv orkar bära med sig: Jersey, Virgin Islands och Cayman Islands”.
Den sändes dessutom till följande ”prominenta personer och sammanslutningar”: finansminister Iiro Viinanen, Helsingfors, statsrådet Jussi Virolainen, Lojo, supersocialminister Eeva Kuuskoski, Helsingfors, utlänningscentralen, Helsingfors, Matti Nykänen, Jyväskylä eller någon annan stad, Ähtäri djurpark, Ähtäri, Finlands banks direktion (in corpore), Helsingfors, Pyssellandet Puuhamaa Oy, Tervakoski samt Kiosk Parkkis, Vanda.
ÅCA:s bageri tog fram Dalerbakelsen, ”präglad i Tyskland i äkta choklad och… ej konvertibel med den finska marken”. Förnuftigt nog påpekar bageriet i sin annonsering att ”FB (Finlands Bageri) torde motsäga sig utgivningen”.
Dalern blev alltså inte verklighet men är ändå ett starkt uttryck för uppfinningsrikedomen i bolaget och en inneboende vilja att utmana konventionerna.
Efteråt ångrade vd Lars Porko bara en enda sak:
”Att vi höll presskonferensen i Helsingfors också. Det blev för provokativt och vi fick onödigt mycket press. Hade vi inte gjort det kanske dalern varit verklighet i dag.”

Kommentarer

  1. Det var bättre förr. Då vågade politikerna utmana. I dag säger de ingenting. :-/

    SvaraRadera
  2. Härliga minnen! Tack för historien.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg