Elden lös på Rödhamn

Var på Rödhamn i går för första gången i år och satt och fikade i solen och lugnet nere vid kajen. Plötsligt kom ropet: ”Titta vad det ryker där uppifrån.”

Så var det. Tydlig brandrök tornade upp sig från nånstans mitt på ön, längs vägen till mangårdsbyggnaden och museet. Reaktionerna blev direkta. En ringde 112, alla rusade upp på ön, massor av hinkar plockades fram och en mänsklig vattenkedja av män och kvinnor och äldre och yngre bildades. Alla hjälpte till och det var nödvändigt. Det brann med klara lågor i en cirka åttio kvadratmeter stor mosse, bara meter från snustorra enbuskar som gränsade till den lilla skog som växer på Rödhamn. Läget var faktiskt skarpt. Hade elden fått ta sig några minuter till hade buskarna fattat eld och sedan kunde det slutat hur som helst.

Tack vare kanske femtio frivilliga (omöjligt att räkna), massor med sjövatten, en brandsläckare från ombord en båt och indränkta björkruskor kunde den brinnande mossan släckas och faran blåsas över. Larmet till 112 återkallades och vardagen återvända till detta åländska skärgårdsparadis.

När allt var över, det tog kanske femton minuter, var lättnaden stor liksom insikten vilka starka krafter som uppstår när folk som aldrig tidigare träffats jobbar tillsammans. Det var nära ögat och det slutade lyckligt.

Hur branden uppstod är oklart. Kanske en brinnande cigarettfimp, kanske ett glas som skapade glöd, kanske något annat. Hur som helst har det aldrig hänt förut, i vart fall inte under de senaste tjugo åren fick jag mig berättat och tur är väl det. Eld är typ det sista man vill ha runt sig på öar dit brandkårer omöjligen hinner nå i tid.

Rödhamn är en av jordens allra lugnaste platser där vänskapen är närvarande och hänsynen till varandra stor.

Upptagen av släckningsarbetet fanns ingen chans att ta bild när elden var i full gång. Denna bild är från när det hela var under kontroll. 

En mänsklig kedja formades där hinkar med sjövatten slungades från hen till hen upp till brandplatsen.

En brinnande mosse är inget att leka med, elden kan ta sig ner mot rötterna, vila och sedan återuppstå. 

Enbuskarna var bara meter från branden när alla semestrande grep in och tillsammans kväste lågorna. Det var en stark påminnelse om vad som är möjligt genom samarbete.