Verklighet och fantasi

Förr spelade jag volleyboll. Mycket volleyboll. Vi i JIK-volley och i Team Åland åkte land och rike runt och spelade och förlorade och vann ibland. Detta har jag berört tidigare då sporten i synnerhet och idrott i allmänhet alltsedan dess gjort mig till den jag är.

Efter att jag lämnade den aktiva karriären bakom mig övergick jag till att hjälpa till som domare och ibland hjälpkarl när till exempel världscupen i beachvolley kom till stan. Annars har jag mest rott och ränt på gym de senaste åren, fram till för en månad sedan då jag hängde med ett gäng som lirar volleyboll för ros skull en gång i veckan.

Jag har dragit mig för sånt av lite olika skäl men begriper i dag inte varför. Det är fantastiskt skoj och det stämmer till eftertanke, vid sidan av kraftig träningsvärk. Till exempel kan man säga att diskrepansen mellan den inre filmen och det riktiga livet är rätt stor…

Ungefär så här lite bildligt uttryckt:

Så här har jag själv sett mig på en volleybollplan för att nu upptäcka att verkligheten...

…mer liknar detta.

Jag var aldrig någon försvarsfantom som spelare men kunde förr ändå hjälpligt göra sånt här...

…och sånt här...

…inte att förglömma hoppa rätt skapligt vilket jag trodde skulle gå lika bra nuförtiden med slutresultatet att det kändes... 

…ungefär så här.

Ha en trevlig helg!